Sidor

onsdag 31 augusti 2011

Staffan Norbergs kritik mot (V) efterlängtat och frånstötande

Det som är efterlängtat med Staffan Norberg, vänsterpartistisk kommunalråd i Södertälje, är att han äntligen introducerar en innehållsrik politisk debatt i diskussionen om vad som kommer efter Lars Ohly. Hittills har det blott varit fagra ord, och tomma uppmaningar om förändring från de nuvarande kandidaterna som stått för det mesta av diskussionen.

Men även om formen för Norbergs kritik är efterlängtat som introduktion till en kvalitativ diskussion, så är hans innehåll däremot frånstötande. Hans punktformade uppmaning som "gammal förnyare" (d.v.s. förnyare av den opportunistiska typen) målar upp en anpassning till den högerpolitiska mittfåran. För att slå bort eventuell kritik mot denna Norbergska anpassningspolitik stigmatiserar han all kritik med att man riskerar bli "högerpestförklarad och hamna i skuggan", som om kritiken mot hans anpassningspolitik inte var legitim. Det är den naturligtvis.

Norbergs uppmaning skulle innebära att Vänsterpartiet skulle tappa nästan all konkret vänsterpolitik som fortfarande finns inom partiet, och ersättas av en liberal allmänhumanism. Något som Vänsterpartiet redan idag har förmycket av. Norberg får gärna kalla ett sådant parti för Vänsterpartiet, men något parti för vänsterpolitik är det inte, om vi nu med vänsterpolitik syftar på ett arbete för ett socialistiskt samhälle.

Den första punkten Norberg vill få ändrad är den ekonomiska politiken inom partiet: "Ett parti som i alla lägen tycks ha ett överflöd av pengar och alltid ser den kommande budgeten som den sista före jordens undergång, behöver lära sig skilja på goda tider och dåliga tider och spara mer de goda åren för att kunna använda under de dåliga". Vart har vi hört detta påstående förut? Jo, på landets borgerliga ledarsidor och från diverse högerpolitiker som mantrar att vi inte har råd med en allmän välfärd. Det är ekon från nyliberala politiker som Margaret Thatcher vars politiska retorik varnade om att det bara fanns en väg. Påståendet är grundfalsk, då den bygger på en allvarlig missuppfattning av hur det kapitalistiska samhället försörjer människor. När högerpolitiker och vilsna socialdemokrater varnar om en åldrande befolkning och en minskande arbetande befolkning så försöker de måla upp en bild av att det är personer som försörjer andra personer inom en marknadsekonomi, när det i själva verket är pengar som gör det jobbet. Så varför använder dessa politiker en falsk bild över vårt samhälle? Svaret på den frågan är tämligen cyniskt enkel; nämligen för att motivera en politik för privatisering, eller förhindra investering i välfärden.

Daniel Ankarloo har skrivit mycket intressant om dessa välfärdsmyter och har visat att det är ett allvarligt misstag att påstå att framtidens åldrande människor ska betalas med dagens inkomster. Framtidens inkomster kommer att betala framtidens befolkning, och framtidens förväntade inkomster kommer också att stiga. De åldrande ökade också med ungefärlig mängd som nu varnas för i framtiden under perioden 1990-2010, detta utan att det blev nödvändigt att jobba mer (tvärtom sjönk sysselsättningsgraden), istället sjönk skattekvoten samtidigt som skatteskulden sjönk, och den offentliga sektorns andel av BNP:n minskade med 320 miljarder kronor. Det finns således inget finansieringsproblem vad gäller den allmänna välfärden. De som påstår det använder rökridåer för att motivera en borgerlig försämringspolitik.

Norberg fortsätter sedan med att raljera om "tragiska personer" i programmet Lyxfällan, och önska att partiet likt det hyperkapitalistiska Kina kastar planhushållningen på soptippen. Sådana raljerande uppmaningar kan bara ses som meningslösa provokationer för en som är ute efter medial uppmärksamhet (inte första gången Norberg kritiserar partiet i Dagens Nyheter). Ett drag som går som en röd linje för de "gamla förnyarna" inom partiet, bittra förlorare som desperat utnyttjar borgerliga tidningars intresse över vilken kritik som helst gentemot vänsterpolitik. Ett intressant påstående som Norberg dock snuddar vid är det att: "Ett socialistiskt samhälle går att kombinera med marknadslösningar". Det är en diskussion inom den socialistiska vänstern sedan Karl Marx dagar, och inte alls något nytt, men slutar ändå inte att vara aktuell. Eftersom det socialistiska samhället är det mellanstadie som skall sträva efter klassamhällets avskaffande kan det inte heller sträva efter en blandekonomi med marknadsinslag, eftersom marknaden förutsätter privategendom och klassindelning. Socialismen definieras därmed med en strävan att avskaffa marknaden. Marknaden och kapitalismen är visserligen två fenomen, men kan inte på något sätt behandlas på ett varsitt självständigt sätt. Marknaden är en konsekvens av privategendomen och klassamhället.

Norbergs andra punkt i sin kritik handlar om partiets utrikespolitik, som raljant beskrivs som en uppdelning av "onda" och "goda". Norberg misslyckas att tala ur skägget, och faktiskt visa vad han egentligen menar. Kritiken saknar konkreta exempel.

Norbergs tredje punkt i sin kritik handlar om flyktingpolitiken, där Norberg vill inskränka på invandrares rätt att bosätta sig vart de vill i landet. För ett parti som värnar människors frihet och rättigheter är detta rent av frånstötande. Det finns många andra sätt att kritisera den förda invandrings och flyktingpolitiken, vilket också är en av partiets starka sidor. Vänsterpartiet borde göra dess kritik mot invandringspolitiken mer synlig för att vända den politiska diskussionen ifrån den invandrarfientliga diskursen till ett mer strukturellt och effektivt tänkande.

Norbergs fjärde punkt i sin kritik handlar om att partiet borde återigen bli ett parti för jobbskapande - något Norberg väljer att ta högeralliansens begrepp "arbetslinjen" för att beskriva en sådan politik. Alliansens så kallade "arbetslinje" har dock inte visat sig vara jobbskapande politik, utan snarare en reaktionär försämringspolitik riktad mot sjuka och arbetslösa. Om detta får vi inte veta av Norberg. Att vänstern misslyckats med att få fram denna sanning om högeralliansens misslyckade jobbpolitik, är det verkliga problemet, om detta borde Norberg fundera på.

Till skillnad från Norberg anser jag inte att partiet behöver bli mer reformistisk, bli mer anpassningsbar, utan istället måste partiet kasta dess reformistiska strategi överbord och inte bli ett vänsteralternativ till Socialdemokraterna. Det måste bli självsäkert nog att kunna ta sin egen väg förutom den reformistiska anpassningspolitiken. Det gäller att avslöja kapitalets spelregler, inte följa dem.



Intressant?
Bloggat: Svensson
Media: Röda Rummet
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

söndag 14 augusti 2011

Massans explosiva uppror i London - ett tecken på en global ordning i ständig kris

"Under rådande förhållanden tvingar kriget alla nationer,
också dem som utger sig för att vara de mest demokratiska,
att bli auktoritära och totalitära." - John Dewey

Citatet inleder Michael Hardts och Antonio Negris bok Multituden, andra delen i sin filosofiska trilogi över vår globala politiska ordning, och speglar de senaste händelserna i London där premiärministern i reaktion mot en underklass i uppror uppmanar till censur av de sociala fria medierna och större poliskontroll - som vilken diktator som helst.

Vad är det då för global maktordning som finns nu? Och varför gör massan uppror? Varför ser vi en massa av människor bekämpa maktordningen i land efter land, från Egypten till Storbritannien? Detta måste förklaras, och diskuteras. Så vart finner vi då denna diskussion och viljan till förklaring? Det höger-konservativa samtalet har redan gett upp viljan till förklaring, och försöker istället undvika diskussionen genom mytologiska upprepningar om människans immanenta "egoism", som en återspegling av det konservativa hatet mot pöbeln (se exempelvis Johan LundbergTV4 och Johan HakeliusAftonbladet).

Hos den intellektuella vänstern finner vi dock ett intressant genombrott i viljan att förklara samtiden och öppna upp för en konstruktiv debatt. Några av dess aktörer är filosoferna Hardt & Negri som jag nämnde här ovan inledningsvis. Hardt & Negri ingår i den nya filosofiska strömning som förutser en progressiv möjlighet, som en konsekvens av denna globala maktordning, nämligen en myriad, eller i Hardts & Negris termer multitud av olikheter, mångfald och skillnad som utgör ett alternativ till maktordningen. I samma TV4-klipp som Lundberg här ovan öppnar Samira Ariadad (skribent för den anarkistiska tidskriften Brand) för en sådan diskussion där hon ger upproret i London "en myriad av förklaringar", men samtidigt påpekar att de tyngsta är sociala.

För ett år sedan deltog jag i en intressant studiecirkel på bloggosfären om boken "Det stundande upproret" (DSU) skriven av "den osynliga kommittén", den boken drivs av en vilja att beskriva vår samtid som på många sätt liknar Hardts & Negris analyser. När Hardt & Negri benämner den globala ordningen gör de det i termen "imperiet", medan DSU nämner den med termen "metropolen". Idén som delas är att den globala ordningen i mångt och mycket har upplöst nationalstaterna som självständiga aktörer. Ett globalt system som binder ihop land och stad med en upplösande funktion av intensifierade nätverksnoder för kommunikation och samarbete. Detta nuvarande stadie av vårt globala kapitalistiska system skapar, samtidigt som dess utveckling, också människor som hamnar utanför och blir onödiga. Metropolen utmärker sig idag mest, enligt DSU, genom att den försöker försvara sig själv genom att skaffa sig total kontroll av informationsflöden, som fungerar som livsflöden för metropolen. Likaså menar Hardt & Negri att vi idag lever i ett globalt socioekonomiskt system som:

"präglas av samarbete och innefattar skapandet av sociala relationer och kommunikationsnätverk, vilket innebär att all verksamhet i samhället, inklusive de fattigas aktivitet, blir produktivt på ett mer direkt sätt än tidigare"(s.162, Multituden)

DSU ser dock hur Metropolens struktur av flöden också gör den "en av de mest sårbara mänskliga sammanslutningar som någonsin existerat"(s.43). Vilket bara ökar den progressiva rollen för de fattiga och fattiga arbetslösa, de som inte riskerar förlora något eftersom de inte har något, och som dessutom innehar en nyckelposition i den nuvarande ordningen.

Vad betyder då allt detta, dessa filosofiska begrepp och försök att förstå vår samtid? Det kan tyckas irriterande pretentiöst att hitta på nya ord för att beskriva vår verklighet. Varför kan inte Hardt & Negri skriva och prata och skriva så som alla andra? Det bör dock inte vara filosofens roll. En filosof bör utmana vårt tänkande. Och vårt tänkande påverkas av det språkbruk vi använder, och tvärtom. För att se på oss själva och vår omvärld, som ständigt är i rörelse, i nya ögon behövs nya begrepp. Detta är den praktiska filosofiska traditionens roll. Att genom språkliga bilder, till synes provokationer, hjälpa oss förstå bättre. Här finns en intressant anknytning mellan filosofen och konstnären.

Vårt nuvarande språk är kopplat till vår nuvarande allmänna globala ideologi, som reflekterar vår globala maktordning. Ända sedan Karl Marx ideologikritik har språket förlorat sin harmlöshet, det var Marx som förändrade vårt sätt att förhålla oss mellan teori och praktik genom att visa att vi lever genom våra idéer och begrepp. Filosofens roll skulle inte längre vara att passivt återspegla världen:

"Marx upptäckte att språket inte bara är medlet eller instrumentet för ett förut existerande medvetande. Det är medvetandets samtidigt naturliga och sociala miljö, dess existens. Språket föds med behovet av meddelelse, med "handeln" i allmän betydelse mellan de mänskliga varelserna. Medvetandet, som är oskiljaktigt från språket, är således socialt till sin karaktär. Det återstår att ange vad de mänskliga varelserna har att meddela varandra, vad de skall säga. Till en början handlar det om den förnimbara omgivningen, om de omedelbara banden mellan personerna." (Henri Lefebvre, i texten: "Marx sociologi")
Därav är det ett misstag att tolka de nya begreppen som multitud, imperie och metropol som ett ytterligare försök att stapla nya idéer. Begreppen reflekterar en riktig värld, men som också öppnar upp för nya möjligheter för oss genom att den får oss tänka på ett nytt sätt. Det är genom detta vi kan förstå varför vi idag har en massa som i land efter land agerar som om den inte har något att förlora, eftersom den i systemet blivit onödig och därav gynnas av att systemet kollapsar. De öppnar också upp förklaringar till varför den globala ordningen då och då visar på kriser, som miljökriser och finanskriser - nämligen den att systemet i sig är i ständig kris. Det är detta ständigt krisande systemet som jag syftar på med citatet i början av detta blogginlägg, nämligen ett globalt system som försöker rädda sig själv från sin immanenta kris genom repressiva åtgärder och tumma på medborgerliga fri- & rättigheter.

För att förstå vår omvärld och vår roll idag behöver vi diskutera detta. Hur ska vi på ett positivt och kreativt sätt tackla den krisande globala ordningen?


Media: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, AB1, SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com