Frida Kahlo och Diego Rivera ställs ut i Göteborg

(Frida & Diego - bröllopsfoto år 1929)

I Göteborgsposten nås vi av nyheten att målningar av Kahlo och Rivera kommer att ställas ut på Göteborgs konstmuseum under hösten (23 oktober till den 22 januari). Det ska tydligen vara verk som inte tidigare visats i Sverige, vilket bara gör min frustration av att inte bo i Göteborg ännu mer intensiv. Det betyder att det är mer än en plikt för alla radikala konstälskare i Göteborg att besöka utställningen!

Frida Kahlo och Diego Rivera är en av den moderna konstens mer intressanta konstnärspar, enormt inflytande och dessutom vida populära. Kahlo blev dock inte känd som konstnär för folkflertalet förrän på 1980-talet, cirka 30 år efter sin död. Tidigare var hon mer känd som hustru åt Rivera, den stora Mexikanske konstnären som målade uppmärksammade muralmålningar - ofta med radikala motiv som speglade hans politiska övertygelse - runt om i världen. Kahlo var också politiskt radikaliserad, bägge övertygade kommunister, som också kom att hjälpa Leo Trotsky, den främste kritikern av det stalinistiska systemet i Sovjetunionen och annorstädes, i sin landsflykt från Stalinsovjet. Rivera blev vid ett tidigare tillfälle, närmare sagt vid 10 årsminnet för Oktoberrevolutionen i Moskva 1928, utesluten för anti-stalinistisk aktivitet. För oss socialister, som kritiserar stalinismen som fenomen, är Rivera och Kahlo också inspirerande som politiska tänkare.

("El Hombre, Controlador del Universo" - Diego Rivera)

Både Rivieras och Kahlos målningar är berättande, och med det i likhet med Mexikansk folkkonst och Mayakulturens konst, i det att de kommunicerar en berättelse till betraktaren. Jag finner Kahlos målningar ofta smärtsamma och mörka, trots sin naivistiska stil och starka färger just p.g.a. de starka symboliska motiv som målningarna bygger på. Hennes målningar är mer av självreflekterande uttryck, medan Riveras symbolik innehåller mer av en metapolitik.

(The Wounded Deer - av Frida Kahlo år 1946)

Intressant?
Media: DN,SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Diego Rivera, Frida Kahlo, Mexiko, konst, kultur, politik, anti-stalinism, radikal, Göteborg, utställning

Vulgärt hat mot vänstern ett hot mot yttrandefriheten

Så berättar tyvärr en av landets mer intressanta vänsterintellektuella bloggare, professor i zoologisk ekologi, Erik Svensson att han stänger sin blogg (Biology & Politics). Anledningen är den hårda debattonen och den vulgära stigmatiseringen som den borgerliga ledarskribenten Mats Skogkär fört mot Erik Svensson i en av landets största morgontidningar. Erik förklarar på Second Opinion:

"Efter Skogkärs attack på ledarplats mot mig i augusti 2011 tog jag till slut beslutet att lägga ner min blogg ”Biology & Politics”, som varit aktiv i mer än fyra år, sedan januari 2007 och haft hundratusentals besökare. Skogkärs smutskastning var dock enbart den utlösande faktorn, under dessa åren har jag vid upprepade tillfällen blivit utsatt för hån och verbala attacker från diverse anonyma högersympatisörer, bloggare med extrema nyliberala sympatier och s. k. ”klimatförnekare”, som inte tror på den antroprogena växthuseffekten av ideologiska skäl.

Hatet från höger gör att jag nu längre inte orkar längre, och detta hat är sannerligen inte begränsat till anonyma röster i bloggosfären och bland sociala medier. Avskyn mot vänstern går däremot djupt in i den borgerliga mainstreamfåran. Skogkär är ett, men inte det enda exemplet på detta hat, som är ett av de största hoten mot yttrandefriheten idag p. g. a. den rädsla och självcensur som hetsen det politiskt korrekta givit upphov till."

Det är sannerligen sorgligt att en av de mest klarsynta, intellektuellt hederliga rösterna, nu känner att han inte längre orkar stå emot en allt mer aggressiv höger, som i sin ideologiska kamp inte skyr att attackera enskilda bloggare med Guilt by Assocciation-taktik.

Intressant?
Media: Syds1, Syds2, Syds3
Läs även andra bloggares åsikter om Mats Skogkär, höger, borgerligheten, borgerlig debattör, retorik, vulgär, hat, debatt, diskussion, kritik, yttrandefrihet

Fackförbundet utan vision

Det var med vissa blandade känslor jag följde nyheterna om att det TCO-anslutna fackförbundet, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), sedan den 2 september i år byter namn till Vision. Det var glädjande att se en fackförening satsa på sig själv, att ge en glimt av kämparglöd i en tid då näringslivets intressen tillsynes dränkt arbetarrörelsen i en passiv dvala och utdragen regression.

Men glädjen varade tyvärr inte längre än till att det enbart var en glimt av en dödsryckning. Det syntes redan i själva valet av namnbyte, inte för att det tidigare namnet var särskilt lockande, men namnet Vision är inte bara intetsägande, det visar också hur förbundet i sig själv genomgår en identitetskris. Så som Daniel Wiklander, chefredaktör för Arbetaren, tolkar det: "namnet hade lika gärna kunnat bäras av ett försäkringsbolag". Och det är där problemet med den nutida arbetarrörelsen ligger. Självförtroendet som fackförening, och insikten om vad en fackförening har för funktion för sina medlemmar förutom att agera som ett försäkringsbolag.

Namnet i sig är kanske inte så intressant som innehållet. Tyvärr får man väl också erkänna att det innehållsfattiga namnbytet också speglar SKTF/Visions självbild. På den nya hemsidan lockar förbundet nya medlemmar med "Träning, semesterstugor, tidningar och kurser", karriärcoachning, CV-granskning och intervjuträning. Vart har insikten om sig själv som ett fackförbund som kämpar för medlemmarnas intressen tagit vägen? Varför finns det fackförbund för lönearbetare? Det är inte särskilt märkligt att lönearbetare känner tvivel inför att organisera sig, när organisationer som Vision misslyckas med att förstå sitt eget självberättigande.

Men det är "nya" tider nu. Lönearbetarna behöver ju inte föra någon klasskamp längre, för arbetsgivarna vill egentligen alla lönearbetare väl - kapitalismen är inneboende god - så låter det från apologeterna, och så upprepas den ideologiska världsbilden som domineras av näringslivet. Arbetare ska tänka på sin individuella karriär, sitt individuella nätverksskapande och sitt CV-knåpande. Inte på att gemensam kamp för bättre villkor, och inflytande i arbetslivet gynnar deras intressen - och att detta faktiskt strider mot arbetsgivarens intressen. Om detta må arbetarrörelsen återigen medvetandegöra, och därav få engagemanget återigen att glöda.

SKTF/Vision sviker sina medlemmar genom att göra deras gemensamma intressen till enskildas angelägenheter, till enskildas arbete att fila på CV, få coachning och träning - som om problemet i dagens massarbetslöshet, offentliga nedskärningar och ökade klasskillnader låg hos den enskilda. SKTF/Vision går till och med så långt i sitt arbetsgivarfokus på den enskilda arbetaren att de förklarar dennes kompetens som "produkten som du ska erbjuda arbetsmarknaden", samt kapitulerar fullständigt för individuell lönesättning och arbetar för ökade [SIC!] löneskillnader inom yrken. Löneskillnader är tydligen bra för att medellönen höjs "så småningom", inte nog med att det är märkligt hur en fackförening inte vill arbeta för ökad jämlikhet, det är även ett märkligt sätt att använda statistik då medelvärde innebär en stor risk för missvisande siffror. Enligt SCB: "Medianen kan vara ett lämpligt mått om observationer har en sned fördelning med många höga eller låga värden. I motsats till medelvärdet påverkas inte medianen av sådana extremvärden." Med andra ord, ju mer löneskillnad (som alltså SKTF/Vision vill ha) ju mer missvisande är medelvärdet som statistisk metod. Tyvärr får jag medge att SKTF/Vision är en del av arbetarrörelsens problem, där en bristande självbild drivit den i händerna på arbetsgivaren. Därav är det tveksamt om det överhuvudtaget går att benämna SKTF/Vision som ett egentligt fackförbund, utan mer som en förlängd arm av svenskt näringsliv.

Intressant?
Bloggat: Skumrask1, Skumrask2, Skumrask3
Media: SvD, DN, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Vision, SKTF, varumärke, försäkringsbolag, fackförbund, arbetare, arbetsgivare, arbetstagare, kapitalism, arbetsköpare, arbetsmarknad, arbetarrörelse

Kandidaterna svarar Staffan Norberg (V)

På DN:s debattsida har en av kandidaterna till ordförandeposten i Vänsterpartiet, Rossana Dinamarca, skrivit en replik till Staffan Norbergs stundtals raljerande debattartikel igår. Det är glädjande att läsa att även Dinamarca kritiserar Norbergs uppmaningar på liknande sätt som jag gjorde igår, att Norbergs uppmaningar innebär en anpassningspolitik som skulle innebära döden för ett parti som vill vara relevant även i framtiden:

"Jag ser gärna en diskussion om hur vi kan utveckla vår utbildnings-, miljö- och utrikespolitik för att vi ska bli mer angelägna för människor. Att anpassa oss efter andra är däremot dödfött för en vänster som vill vara relevant i framtiden. Politik handlar alltid om att prioritera. Jag tycker att framtidens vänster måste våga prioritera rättvisa och jämställdhet. Om vi inte gör det saknar vi existensberättigande."

Jag hade dock velat se lite mer substans i Dinamarcas replik, men det kan vara en konsekvens av det textutrymme som Dagens Nyheter gav henne. Det hon skrev om behovet inom äldreomsorgen, kvalitativ utbildning för alla, satsning på sjukvården, samt att partiet utvecklar en näringslivs- och industripolitik var dock glädjande. Jonas Sjöstedt, en av de andra kandidaterna till partiledarposten, svarar också han på Norbergs debattartikel. Jag anser att Sjöstedt på den senare tiden faktiskt överraskat på ett positivt sätt, från att tidigare ha blivit positionerad bland partiets högerfalang, bland de "gamla förnyarna" som exempelvis Staffan Norberg, så har Sjöstedt visat på en mer konstruktiv attityd till förändring utan att urlaka vänsterpolitiken inom partiet. Det visas också genom det svar som Sjöstedt skriver på sin blogg:

"Det kändes som om Staffan hittat en sju år gammal text i datorn och skickat in den utan att läsa igenom den igen. För jag känner inte igen mig i det Vänsterparti som han beskriver. Det är så illa att Staffan delvis målar en nidbild av vår politik. Den uppgiften tycker jag att vi kan lämna till borgerliga ledarsidor."

Det är verkligen oförståeligt på vilket sätt Norberg förskaffat sig sina nidbilder över det parti som han själv är medlem i, han borde inte ha fått en totalt annan bild av partiet än vad partiet faktiskt är. Att påstå att partiet inte har finansierade förslag, när partiet aldrig lägger fram ofinansierade förslag i riksdagen, ja då måste man på allvar fråga hur väl insatt Norberg kan vara i sitt parti.
 
Intressant?
Bloggat: Homo politicus, Emil Broberg
Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Norberg, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, vänsterpolitik, politik, ekonomi, debatt, diskussion, Rossana Dinamarca