Sidor

måndag 23 januari 2012

Arbetarrörelsen behöver organisering och en ideologisk debatt

(När journalism blev kannibalism. Illustration av
när Zeus förvandlar kung Lycaon och hans söner till
varulvar efter att Zeus förstått att de åt sina egna
undersåtar)

Det har varit tumulta dagar för den svenska socialdemokratin, och således för en betydande del av vår arbetarrörelse. Vi har kunnat bevittna en intern strid, som utnyttjat och låtit sig utnyttjas av ett skadeglatt och rovgirigt mediadrev. Ett grymt skådespel som speglar myten om kung Lycaon och hans 50 söner, som i sitt högt isolerade leverne glatt frossade i kannibalism. Så hur ska vi förhålla oss till detta? Ska vi nöja oss med att kritisera massmedia, för dess opartiskhet och för dess bristande journalistiska patos?

Det som vi inom arbetarrörelsen behöver är:
(1): Organisering.
(2): En ideologisk debatt, och åter-anknytning till gräsrötterna.
Jag kommer att förklara mer ingående längre ner i denna bloggtext.

Reaktionen på Håkan Juholts slutliga avgång från partiledarskapet inom det socialdemokratiska partiet har varit blandade. Ett flertal har kritiserat det mediadrev som förts mot Juholt, som medierådgivaren Paul Ronge: "Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm [...] Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt". Många deltog i kritiken på twitter (#drev68) mot det mediadrev som kulminerade utanför partiets högkvarter på Sveavägen 68, när Verkställande Utskottet hade krismöte med Juholt, däribland journalister som Axel Gordh Humlesjö och Petter Ljunggren (båda två skall påpekas varande granskande journalister). Vi har alltså en situation där mediadrevet gått så långt att journalister själva kallar det för en "skam för journalistiken".

Men sen då? Vad hjälper det oss inom arbetarrörelsen att kritisera massmedias snedvridning och opartiskhet i den politiska granskningen? Det är ju inte första gången vi har kommit fram till den analysen, att majoriteten av landets massmedia drivs av borgerlighetens/näringslivets intressen. Vi fick ju också nyss bekräftat att majoriteten av de politiska journalisterna är höger-orienterade, tvärtom mot den inbitna myten om den vänstervridna journalisten. Så hur hanterar vi detta bistra faktum? Är det som Peter Franke, ledarskribenten i Värmlands Folkblad, beskriver det: "Att skylla hans misslyckande på medierna är att göra det enkelt för sig. Juholt har varit extremt jagad, men en partiledare som gör anspråk på att bli statsminister måste klara det och omge sig med medarbetare som står upp när det blåser som mest.". Ja, så är det nog. Det är för enkelt att bara skylla sin död på avrättaren. Men likaså är det för enkelt att inte analysera och kritisera en korrupt process som ledde till ens död. För att ledarskapet ska kunna hantera en snedvriden massmedia borde man förstå den.

Franke är dock något intressant och konkret på spåren. För att hantera arbetarrörelsens underläge i det offentliga samtalet måste dess ledarskap "omge sig med medarbetare som står upp när det blåser". Det betyder att arbetarrörelen, vare sig det handlar om Socialdemokratin, Vänsterpartiet eller fackföreningar, måste (åter)bygga en organisering.

Men en sund och stabil organisering kan inte vara möjlig om inte ledarskapet har en förankring hos gräsrötterna. För att förstärka arbetarklassens intressen och legitimisera arbetarrörelsen ledarskap krävs en ideologisk debatt med högt i tak. En debatt där olika schatteringar blottas och testas. Detta gillar inte den höger-orienterade eller center-orienterade falangen av arbetarrörelsen, ty den förlorar på att komma ut i ljuset. Den gör sig bäst i skuggan, längs med väggarna i maktens korridorer, uppe i det byråkratiska blåa. Högersossars och fackpampars främsta vapen är självförnekelse, ett frenetiskt motstånd till att låta sig ettikeras och bli synlig. Därav är en livlig och fri debatt av absolut nödvändighet. Ska arbetarrörelsen föra arbetarklassens intressen, eller ska den likt Prime-sossarnas agenda vridas till näringslivets intressen?

Vart jag står i denna debatt är inte så svårt att förstå. Jag, som varande vänsterpartist ser helst en Socialdemokrati som är sann till sin uppgift inom arbetarrörelsen, vilken Ernst Wigforss formulerade med dessa ord:
"Socialdemokratin [...] anser sig ha till uppgift att visa att det är möjligt att förena strävan efter rättvisa och jämlikhet, planmässighet och effektivitet med kravet på alla de medborgerliga friheter, som de västerländska demokratierna med all rätt betraktar som omistliga. I arbetet för den socialistiska frihetsstaten ser socialdemokratin framtiden".
Jämlikhet är ledordet. Den kan inte misstolkas eller missbrukas som exempelvis det ambivalenta begreppet rättvisa. Rättvisa för vem? Carin Jämtin, nu den partisekreterare som leder socialdemokratin efter Juholts avgång, glömde att nämnda just ledordet jämlikhet när hon talade i SVT:s Agenda om vad partiet nu ska fokusera på. Det tyder på en ideologisk urholkning hos partiledningen, ett bristande politiskt innehåll - just det som Juholt lyckades kanalisera och som bäst ge partiet 34 % i september månad förra året (innan mediadrevet kom igång på allvar). När Socialdemokratin pratade jämlikhetspolitik och kom ut med den till folket fick den också dess ökande stöd, detta alltså trots personliga angrepp på Juholt i massmedia. Det krävdes, som Abe Bergegårdh på Yelah påpekar, ett rejält karaktärsmord för att "skymma sikten för allt politiskt innehåll".


Intressant?

1 kommentar:

Jan Wiklund sa...

Ideologisk debatt var vad Ingemar Lindberg och Olle Sahlström försökte med på LO Idédebatt. Den första reaktionen, berättade Ingemar, var ”va! Vill ni veta vad vi tycker??? Det kan inte vara sant, det har aldrig någon frågat förut”. Sen blev det en jäkla diskussion runtom i landet, och då fick Ingemar och Olle sparken.

För mig är detta obegripligt. Det måste väl vara fan så mycket roligare att vara ombudsman om det rör på sig i leden. Och det måste vara fan så mycket roligare att vara LO-ordförande om man vet att det finns ett jäkla tryck. Om det finns det har ju LO-ordföranden mer makt. Att företräda ett skal kan väl inte vara särskilt tillfredsställande.

Visserligen ersattes LO Idédebatt av Arbetarrörelsens Tankesmedja, med Anne-Marie Lindgren och Ove Andersson, och det är också bra folk. Men den samlade arbetarrörelsen borde ha råd med både analytiker och organisatörer. För utan organisatörerna talar analytikerna rakt ut i luften. I Norge har man råd med både For Velferdsstaten och ResPublica och Manifest Analyse och kanske ännu fler som jag inte känner till.

Dessutom borde arbetarrörelsen i gemen ta vara på det arbete som bedrivs av Frances Tuuloskorpi mfl, och gärna ställa sig bakom det och förse det med budget och kanaler.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com