Sidor

lördagen den 9:e juni 2012

Linderborgsfejden - eller kampen mot klassamhällets försvarare

En intressant verkan från klasshats-debatten på landets debatt och kultursidor är apologeternas avklädnad, och därmed belysningen av hur borgligheten nuförtiden fortätter sitt cyniska försvar av klassamhället.

På många sätt liknar denna samhällsdebatt den beryktade Strindbergsfejden 1910-1912, då maktens försvarare kritiserades med passion och sedvanlig språklig briljans av August Strindberg. Liksom då som nu övergick kritiken till att handla om personen bakom kritiken, idag kretsandes kring Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. När de borgerliga ledarsidorna, som nuförtiden även infiltrerat sina åsiktstexter till nyhetssidorna med Dilsa Demirbag-Sten, vänder sina kanonader mot den enda offentliga arenan för radikal kulturkritik blir det en sorglig påminnelse av den svenska intellektuella ensidigheten, och borgerlighetens mediala hegemoni.

Det finns två typer av apologeter; den passionerade anti-kommunisten, som är villig att tumma på sin egen reflekterande förmåga för att utföra stigmatiserande bannor på radikala intellektuella, och den liberala skribenten som envist fortsätter att försöka döda debatten genom att förneka att det över huvudtaget finns ett problem med klassamhället - eller helst att det inte existerar.

Den första typen kan vi se en representant hos den stock-konservative filosofen Roland Poirier Martinsson (RPM) på SvD:s ledarsida. För en sådan apologet kan man tumma på det mesta, som ens egen förståelse av historiens komplexitet och intellektuell hederlighet. Vulgära övertolkningar, och infantila utlägg är ledmotivet RPM:s hat mot radikala intellektuella som Åsa Linderborg. Förklaringen till denna typs passionerade hat ligger hos den konservative immanenta aversion mot tanken på revolution, som ses som någon mystisk ondska - och inte som en grundläggande förändring av ett samhällssystem. På det sättet kan radikalas demokratipatos förvandlas hos de konservativas penna till en bristande demokratisyn och våldsromantik. Åsikter blir till dess motsatts och verkligheten blir upplöst. Och därmed upplöser denna typ sin egen argumentation, och dennes försvar av klassamhället till något meningslöst att gå i svarsmål. Det finns liksom ingen i samhällsdebatten som når upp till att passa in i RPM:s föreställningsvärld om diverse fantasifiender.

Den andra typen är däremot mer slickade i sitt försvar; de svenska liberala intellektuella är av ett särskilt slag i världen genom att de minsann hävdar att de också verkar för att avskaffa ojämlikheten, samt att det kanske förhåller sig så att vi lever i en samtid där klassamhället upplösts. Här vågar de inte erkänna det svenska klassamhällets reala åverkan på människors liv och leverne, utan istället göms det i ett skimmer av möjlighet till "klassresor" som berättas genom personliga betraktelser i näringslivet och maktens korridorer. Här i Sverige kan minsann en arbetarkille & -tjej arbeta sig upp till de högsta positionerna. Problemet med en sådan apologetik är att det inte upphäver det faktum att det för klassresor måste existera klasskillnader, och med just detta så delas medborgarna in i grupper med olika förutsättningar i livet.

Båda dessa typer har alltså en gemenskap i att inte förstå kritiken mot klassamhället, utan de argumenterar mot fantasifiender, och frågan är om inte den svenska borgerligheten blivit meningslös i samhällsdebatten. Det enda som skiljer sig är att typ två har en möjlighet till radikal förståelse i och med sitt eget hyllande av klassresor och därmed ett spår av kritik av klassamhället; i sitt förnekande av klass som verklig påverkan i samhället visar det en möjlighet till samförstånd. Här kan en riktigt intressant debatt uppstå genom att prata om hur klass faktiskt är en real faktor i dagens Sverige, och att liberaler är potentiala radikala kritiker - det enda som fattas är ett erkännande av de faktiska förhållandena.

PS: På tal om klassamhällets åter-förstärkning i dessa tider är denna undersökning av Colin Gordon, professor i historia på Iowas universitet, intressant då den visar en korrelation mellan arbetarrörelsens försvagning och ojämlikhetens ökning i samhället (något att tänka på när man läser Dilsa Demirbag-Stens försök till att förneka att Alliansens högerpolitik den senaste tiden inte påverkar klassamhället i Sverige):



Intressant?
Media: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, AB9. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Hade hoppats på en översikt av debatten, med redogörelser för deltagarnas ståndpunkter, men blev besviken - eftersom jag inte har följt den får jag inte ut ett dugg av den här artikeln.

L. O. K. Ejnermark sa...

Förstår det, då min bloggtext handlar om en reflektion på debatten som helhet, inte en redogörelse av deltagarnas specifika formuleringar.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com