Sidor

torsdag 30 augusti 2012

Ofogare och Fältbiologer som vårt Pussy Riot; och varför vår borgerlighet är apologetisk

De flesta politiskt medvetna personer tog avstånd och uttryckte missnöje mot att medlemmarna i det ryska punkbandet Pussy Riot fick ett två-års fängelsestraff för sin politiska spelning i Moskvas katedral. Det var ett tecken på Rysslands demokratiska problem och bristande yttrandefrihet, hette det. Och visst är det så. Men något annat intressant i sammanhanget är hur de mer borgerligt motiverade kritikerna, här i Sverige och resten av västvärlden, verkar komma till insikt om problem när det råkar vara utanför de egna staketen.

När en aktivistgrupp och tillika punkgrupp vågar göra en modig protestaktion mot den ryska statens omhuldande av den kristna kyrkan, då passar det sig att ta sitt förnuft tillfånga och visa solidaritet. Men vart var liberalerna när Ebba Grön spelade in sin punklåt "Häng Gud" i Uppsalas domkyrka, eller när Ebba Grön fick sin låt "Beväpna er" censurerad i radio? Vart var liberalerna när demonstranter som deltog i Göteborgsdemonstrationerna år 2001 fick utstå rena skenrättegångar, som en hysterisk backlash för de kravaller som uppstod p.g.a. polisprovokationer (då polisen drog automatvapen, misshandlade och inspärrade oskyldiga människor)? De rättegångar som skedde efter Göteborgsdemonstrationerna har kallats för Sveriges största rättsskandal, och vore det inte för journalisten och författaren Erik Wijk så hade det troligen fallit i skuggan. Det säger också en del om det svenska mediaklimatet; man utgår ifrån att våra makthavare och statens våldsmonopol helt enkelt inte gör något fel.

Våra liberala vänner har ett osunt förhållande till makten, som gör att de blir blinda när aktivister från icke-vålds-nätverket Ofog protesterar och stör militära NATO-övningar i Norrland, eller när Fältbiologer och andra miljöaktivister förhindras demonstrera mot avverkning av Ojnareskogen genom att man saboterar allmänna vägar, samtidigt som polisen tar till helikopter och militära bandvagnar för att stoppa aktivisterna. Vart är liberalerna i dessa sammanhang?

Jag håller med Göran Greider i denna kritik, då det visar hyckleriet på hemmaplan, våra bourgeoisie är duktiga på att peka finger på Ryssland eller något annat land utanför de demokratiska västregimerna men att se sig själva - våra egna problem - är de inte lika villiga till. Då är den västliga borgerliga medvetenheten meningslös förutom att fungera som maktens apologet; i värsta fall gå maktens linje och misstänkliggöra demonstranterna. Det är samma borgerliga logik som när Andres Lokko kritiserades för att jämföra Pussy Riots fängelsestraff med de långt värre fängelsestraffen som följde många fler personer som deltog i kravallerna i London förra året. Den totala oförståelsen för alla våra egna illa behandlade medborgare i våra demokratiska västländer.

Då kan man fråga sig varför? Ett enkelt svar på den frågan handlar om att det naturligtvis inte är så taktiskt att kritisera sig själv, i och med att våra liberala borgerlighet faktiskt besitter maktens tron och förvandlat sig själv till sin forna fiende efter franska revolutionen - till en konservativ smältkittel. Konservatismen var från början en oförnuftets ideologi som hade starka kopplingar till den gamla auktoriteten i feodalism och prästväsendet. Men en sådan koppling gick inte längre efter borgerlighetens slutgiltiga seger. Borgerligheten blev själv den härskande makten, och hade inget klassintresse i att ge proletärerna den rättvisa och jämlikhet de förskaffat sig själva.

I försvar mot den allt mer växande kritiken från proletärerna började borgerligheten själv bli konservativ. Borgarna sökte sin härskande legitimitet i tradition och metafysik och vände sig till de gamla konservativa tänkarna. Med de Maistre fick borgerligheten ett försvar av klassamhället i metafysiska termer; människan hade en inneboende "uselhet" och "ondska" som gjorde henne beroende av auktoritet. Hos Burke fanns även där uppfattningen om människans fallna natur och då genom syndafallet, men också ett direkt försvar av klassamhället som "nödvändigt" och "naturligt". Borgerlighetens forna fiende blev en praktisk vän i klasskampen.

Samma logik används idag när borgerliga debattörer kritiserar demonstranter på hemmaplan. När kravaller uppstår av illa behandlade medborgare, eller när aktioner som Överklassafari får uppmärksamhet så kryper den cyniska liberalen fram och slår fast att klasskillnader är nödvändiga och naturliga. Liberalen måste ta hand om sin egen maktställning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

1 kommentar:

Jonna Karlsson sa...

Det är alltid lättare, framför allt coolare att engagera sig lite längre bort. Vi skulle ha någon slags presentation i klassen om varför vi ville bli socionomer, och vad vi såg för framtid. Väldigt många ville jobba med den internationella utsattheten. Nu är det i och för sig angeläget, det är många gånger värre i andra länder. Men det är är inte coolt att säga "Jag vill göra något åt utsattheten i min lilla håla till hemstad." Var finns förklaringen? Psykologisk eller kulturell? Hm, ja de som vill ha en klasspyramid på allvar måste ju känna att de vill ha lite utsatthet i vårt eget samhälle.
Att jämföra Pussy Riot med den svenska aktivismen gör skillnaden i vi i Sverige har en yttrandefrihet och en sk möjlighet att arbeta politiskt, vilket inte är så lätt andra länder, och jag tror att många liberaler lever i den tron. Tom jag gjorde det innan jag insåg vad svårt det var att göra något ens på kommunnivå, pga att att demokratin är så urholkad. Liberalerna kanske stöttar Pussy Riot för att de tycker att man ska få göra som man vill. Dansa i kyrka, och utrota skog.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com