Sidor

onsdagen den 27:e juni 2012

Icke-hierarkiska företag - ett steg bortom kapitalismen?

Ett återkommande tema vid samtidsreflektioner är hur vi idag, i takt med arbetarrörelsens försvagning, återgår till ett pyramidformat företagsklimat med små- & mellan-chefer. Chefspositioner ploppar upp som svampar i en blöt-tung skog, både i det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Och frågan man ställer sig är; varför?

Då är det glädjande att läsa i Dagens Nyheter hur spelföretaget Valve "klarat sig utan chef sedan starten för 16 år sedan", och hur:
"företagets 300 anställda [bestämmer] vilka projekt det är värt att jobba med och rekryterar den personal som behövs. Vem som helst kan vara med och bestämma över vem som ska anställas. Ofta sker det gruppvis av dem som är involverade i projektet som kräver mer personal. På samma sätt beslutar arbetslaget om det är någon som inte funkar i gruppen och därför måste sluta. Ofta faller det sig naturligt att någon i gruppen tar över ledarskapet för just det projekt det handlar om."
Så, varför är det då så att när kapitalets intressen förstärks på bekostnad av arbetarrörelsen att det hierarkiska företaget nu återser en renässans? Varför ser inte företagen till att ta bort cheferna och bjuder in arbetarna till en gemensam produktion - om det nu visar sig vara mer effektivt?

Det enkla svaret på den frågan handlar om kapitalismens inneboende motsättningar, om lönearbetets karaktär, hur - trots att företag där arbetare har ett gemensamt inflytande över produktionen är mer effektiva och kreativa - så fungerar det kapitalistiska lönearbetet som system att det privata intresset tar över. Det handlar om klassamhällets motsatta intressen - den privata företagsägaren har ett inneboende intresse av att styra och kontrollera sitt företag och dess lönearbetare. Här får vi också en del av svaret på frågan om vad som är alternativet till det kapitalistiska systemet; för att det ekonomiska systemet ska kunna utvecklas både i effektivitet och bortom alienation erbjuder det gemensamma arbetet en möjlighet till genomgripande förändring.

Mer lakoniskt så fungerar det marknadsekonomiska systemet som ett hinder för ekonomins utveckling. Självklart bör man dock vara försiktig och inte överdriva detta med gemensamma arbeten, eftersom det inte automatiskt innebär att företagen blir icke-kapitalistiska bara för att lönearbetet utförs utan chefer. För det krävs ett steg bortom det privata ägandet av produktionsmedel och konkurrens mellan företag. Men ett viktigt steg i rätt riktning kan man definitivt se det som.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

lördagen den 9:e juni 2012

Linderborgsfejden - eller kampen mot klassamhällets försvarare

En intressant verkan från klasshats-debatten på landets debatt och kultursidor är apologeternas avklädnad, och därmed belysningen av hur borgligheten nuförtiden fortätter sitt cyniska försvar av klassamhället.

På många sätt liknar denna samhällsdebatt den beryktade Strindbergsfejden 1910-1912, då maktens försvarare kritiserades med passion och sedvanlig språklig briljans av August Strindberg. Liksom då som nu övergick kritiken till att handla om personen bakom kritiken, idag kretsandes kring Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. När de borgerliga ledarsidorna, som nuförtiden även infiltrerat sina åsiktstexter till nyhetssidorna med Dilsa Demirbag-Sten, vänder sina kanonader mot den enda offentliga arenan för radikal kulturkritik blir det en sorglig påminnelse av den svenska intellektuella ensidigheten, och borgerlighetens mediala hegemoni.

Det finns två typer av apologeter; den passionerade anti-kommunisten, som är villig att tumma på sin egen reflekterande förmåga för att utföra stigmatiserande bannor på radikala intellektuella, och den liberala skribenten som envist fortsätter att försöka döda debatten genom att förneka att det över huvudtaget finns ett problem med klassamhället - eller helst att det inte existerar.

Den första typen kan vi se en representant hos den stock-konservative filosofen Roland Poirier Martinsson (RPM) på SvD:s ledarsida. För en sådan apologet kan man tumma på det mesta, som ens egen förståelse av historiens komplexitet och intellektuell hederlighet. Vulgära övertolkningar, och infantila utlägg är ledmotivet RPM:s hat mot radikala intellektuella som Åsa Linderborg. Förklaringen till denna typs passionerade hat ligger hos den konservative immanenta aversion mot tanken på revolution, som ses som någon mystisk ondska - och inte som en grundläggande förändring av ett samhällssystem. På det sättet kan radikalas demokratipatos förvandlas hos de konservativas penna till en bristande demokratisyn och våldsromantik. Åsikter blir till dess motsatts och verkligheten blir upplöst. Och därmed upplöser denna typ sin egen argumentation, och dennes försvar av klassamhället till något meningslöst att gå i svarsmål. Det finns liksom ingen i samhällsdebatten som når upp till att passa in i RPM:s föreställningsvärld om diverse fantasifiender.

Den andra typen är däremot mer slickade i sitt försvar; de svenska liberala intellektuella är av ett särskilt slag i världen genom att de minsann hävdar att de också verkar för att avskaffa ojämlikheten, samt att det kanske förhåller sig så att vi lever i en samtid där klassamhället upplösts. Här vågar de inte erkänna det svenska klassamhällets reala åverkan på människors liv och leverne, utan istället göms det i ett skimmer av möjlighet till "klassresor" som berättas genom personliga betraktelser i näringslivet och maktens korridorer. Här i Sverige kan minsann en arbetarkille & -tjej arbeta sig upp till de högsta positionerna. Problemet med en sådan apologetik är att det inte upphäver det faktum att det för klassresor måste existera klasskillnader, och med just detta så delas medborgarna in i grupper med olika förutsättningar i livet.

Båda dessa typer har alltså en gemenskap i att inte förstå kritiken mot klassamhället, utan de argumenterar mot fantasifiender, och frågan är om inte den svenska borgerligheten blivit meningslös i samhällsdebatten. Det enda som skiljer sig är att typ två har en möjlighet till radikal förståelse i och med sitt eget hyllande av klassresor och därmed ett spår av kritik av klassamhället; i sitt förnekande av klass som verklig påverkan i samhället visar det en möjlighet till samförstånd. Här kan en riktigt intressant debatt uppstå genom att prata om hur klass faktiskt är en real faktor i dagens Sverige, och att liberaler är potentiala radikala kritiker - det enda som fattas är ett erkännande av de faktiska förhållandena.

PS: På tal om klassamhällets åter-förstärkning i dessa tider är denna undersökning av Colin Gordon, professor i historia på Iowas universitet, intressant då den visar en korrelation mellan arbetarrörelsens försvagning och ojämlikhetens ökning i samhället (något att tänka på när man läser Dilsa Demirbag-Stens försök till att förneka att Alliansens högerpolitik den senaste tiden inte påverkar klassamhället i Sverige):



Intressant?
Media: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, AB9. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,
 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com