Sidor

söndag 22 juni 2014

Den idealistiska historieprofessorn som relativisatör

Konservativa tänkare brukar anklaga vänsterorienterade forskare för att relativisera sanningen, ofta får Frankfurtskolans teoretiker stå i skottgluggen för en; som jag menar orättvis, skuld för en postmodern senkapitalism. Men en teoretisk tradition som över huvud taget faller sig mer naturligt att anklaga för relativisering är den ideologiska historiesynen, i Sverige bland annat representerad av den ständiga skriftställaren inom populärhistoria Dick Harrison som gjort sig känd genom historiska biografier över personer som Robin Hood och Birger Jarl.

Harrison har också forskat i medeltiden, slaveriets historia och specifikt om digerdöden. Men det verkar som just den kälkborgerligt orienterade - idealismen - ligger varmt om hjärtat hos Harrisons skriftställande. Denna fallenhet för att fokusera, överdriva, och framhöja en atomistisk historiesyn där enskilda historiska personer får stå ansvariga för den historiska utvecklingen. Således är det inte tyvärr någon överraskning när Harrison i SvD leker med en kontrafaktisk tanke huruvida historien skulle ha utvecklats om inte Gavrilo Princip kunnat utföra Sarajevoskottet och "skjutit ihjäl ärkehertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie". Låt gå att kontrafaktisk spekulation kan vara en underhållande tankelek - en lek för uttråkade historiekännare. Men det kan knappast ses som seriös historisk folkbildning.

Utgångspunkten i Harrisons kontrafaktiska historiespekulation utgår ifrån att de två Världskrigen aldrig skulle ha ägt rum, om det inte vore för att chauffören Lojka struntade i att svänga höger vid ett vägskäl i Sarajevo, vilket gjorde att Gavrilo Princip fick chansen att avlossa sina dödliga skott mot Ferdinand och Sophie. Det är en häpnadsväckande ahistorisk historieskrivning som inte tar hänsyn till de materialistiska och sociala kontexterna som låg bakgrund till att Sarajevoskotten över huvud taget kunde bli en "utgångspunkt" för en väpnad konflikt mellan nationer.

Plötsligt försvinner skulden hos den japanska, brittiska, nordamerikanska, franska, italienska och tyska borgarklassen som upp till världskrigen tävlade i en imperialistisk världskapitalism. Allt kan förklaras med en icke-existerande högersväng i Sarajevo! Bättre apologet kan inte den härskande ideologin ha, en populär relativisatör av historien som frikänner borgerligheten från 1900-talets masslakt av människor.

För att förstå den främsta motorn bakom världskrigen måste man som historiker vara hederlig nog att ta i beaktning de imperialistiska staternas behov av att dominera världsekonomin genom politisk styrning, investeringar, handelsavtal, och valutaregleringar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

1 kommentar:

Olof sa...

Det jag undrar är varför vi inom vänstern är så fruktansvärt måna om inte vara relativistiska, när det i själva verket är väldigt många viktiga poänger i postmodernismen och poststrukturalismens relativism. Därmed inte sagt att vi borde relativisera allt och alla, men det handlar ju sällan om det. Det handlar (som jag förstått) mer om att se på kulturella och politiska företeelser med konstruktivistiska perspektiv. Att sätta något i materiellt kontext är ju knappast att relativisera eller urvattna det då händelser som du illustrerar i texten knappast händer i ett vakuum. I övrigt håller jag med

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com