Sidor

onsdag 18 juni 2014

Vad är Margareta Larsson (sd) rädd för egentligen i sin konstkritik?



Det är en januskänsla jag får när högerkonservativa politiker tar bladet från munnen och konkretiserar sin ideologiska skillnad från andra verklighetsuppfattningar. Den första känslan är omedelbar och reflexmässig utifrån min egen progressiva motpol; hur kan det vara möjligt att hamna så fel? Medan den andra, senare, känslan kommer från en reflektion möjliggjord av tid och intellektuell nyfikenhet; äntligen kommer politikens skillnad fram i dagsljuset! Jag syftar naturligtvis på den senaste indignationen kring att Margareta Larsson, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, ifrågasätter Carolina Falkholts konst – ett ifrågasättande som landar i en frågeställning om all konst bör vara lagligt.

Larsson kritiserar nämligen Falkholts val av vagina som föreställning i sin väggkonst på en högsstadieskola. Det ska enligt Larsson vara ”sexuellt ofredande av minderåriga” och ett led i vår samtida kulturs översexualisering. Den Larssonska kritiken bottnar i vissa relevanta samhällskritiska punkter:

1: En kulturkritik mot sexism.

2: Att frihet inom ett demokratiskt system inte betyder att all uttryck är eller bör vara tillåtet. Här syftning till medborgerliga rättigheter att slippa diskriminering (hets mot folkgrupp, förtal etcetera).

Dessa samhällskritiska utgångspunkter är viktiga i vår samtida kulturdebatt, och ens nyfikenhet triggas när även högerkonservativa politiker ger sig in i debatten – de vars röster annars är svårt att hitta. Problemet med den Larssonska kritiken hamnar dock i föremålet för kritiken – att det i det aktuella fallet av en vaginamålning får stå föremål för samhällets sexistiska kultur.

I och med att Larsson väljer detta föremål blir det i själva verket så att hon (över)sexualiserar det kvinnliga könet – och reproducerar samhällets sexistiska kultur. Det blir alltså så att hennes relevanta samhällskritik vänds till sin motsats när Falkholts konstnärliga arbete för att avdramatisera det kvinnliga könet tolkas genom ett sexistiskt raster. Könet är – per definition - ett sexualiserat objekt i Larssons kritik.

I hederlighetens namn bör dock nämnas att det naturligtvis kan vara så att den Larssonska kulturkritiken även bottnar i en kritik på vilket sätt kampen mot sexismen bör föras – bör man föra en kamp mot det (över)sexualiserade kvinnliga könet genom att avdramatisera det? Försöka få in det i andra kontexter än som ett sexuellt objekt frånskilt begärande kroppar och subjekt – är det verkligen den rätta vägen i en redan sexistisk kultur där vi automatiskt är präglade med ideologiska sexistiska glasögon? Tyvärr kan jag dock inte hitta en sådan vilja eller öppning i den Larssonska kulturkritiken, utan den fastnar i den moraliska formuleringen ”obehagligt och skrämmande”.

Att barn får se en konstnärlig tolkning av det kvinnliga könet är ”obehagligt och skrämmande”, för att – ska man kanske anta – skolan bör vara en fristad från nakna kroppar. Just detta har lett till en mängd humoristiska indignationer på nätet, där folk upplyser henne om alla de kända konstverken föreställande nakna människor utställda i våra offentliga miljöer i parker, byggnader och museer. Man frestas även att påpeka vad man i så fall bör göra med alla nakna illustrationer av människor i läroböckerna i ämnen som antikens historia och i ämnet biologi? Allt detta frestar en naturligtvis att skrattande avfärda den Larssonska kritiken med en arrogant handviftning. Hennes kritik representerar definitionen av hyckleri och irrationalitet.

Som en politisk kritik, med utgångspunkt från vissa relevanta kulturkritiska ståndpunkter, kan vi vara överens om att den Larssonska kulturkritiken landar i en irrelevant – hycklande och irrationell – slutledning.

Lyckligtvis har vi dock en psykoanalytisk och poststruktural förklaring till personers moraliska reaktioner på organ utan kroppar som ”obehagligt och skrämmande” genom teoretiska storheter som Lacan, Deleuze och Zizek. Vilket ironiskt nog förvandlar den Larssonska kulturkritiken till en bekräftelse på en marxistisk samtida kulturkritik. Det gör att vi, även om vi kan avfärda Larsson som politisk relevant, kan sätta hennes kritik i en större allmänmänsklig kontext. Vad är det som gör att en människa känner obehag och en skrämmande känsla kring ett organ (kön, röst etcetera) frånskilt från kropp? Märk väl att Larsson inte är medveten om detta i sitt resonemang.

Ta bara den ironiska liknelsen av den Larssonska kulturkritiken om det ”obehagliga och skrämmande” med vaginor med Slavoj Zizeks skämt om att tulpaner borde ”förbjudas för barn” – för att de egentligen är ”vagina dentatas” som längtar efter att sluka en. Det skrämmande ligger i att organen, i sig själva, får en odöd subjektivitet. Vaginan som med den lacanska frasen ”c’est moi, la vérité, qui parle” innehar kvinnans andra röst – en subjektivitet i sig själv, det är föremålet i sig själv som talar som gör en överraskad. Det är ett groteskt organ, för att använda ett lacanskt begrepp en representation av lamella:


” Whenever the membranes of the egg in which the foetus emerges on its way to becoming a new-born are broken, imagine for a moment that something flies off, and that one can do it with an egg as easily as with a man, namely the hommelette, or the lamella. The lamella is something extra-flat, which moves like the amoeba. It is just a little more complicated. But it goes everywhere. And as it is something - I will tell you shortly why - that is related to what the sexed being loses in sexuality, it is, like the amoeba in relation to sexed beings, immortal - because it survives any division, and scissiparous intervention. And it can turn around. Well! This is not very reassuring. But suppose it comes and envelopes your face while you are quietly asleep... I can't see how we would not join battle with a being capable of these properties. But it would not be a very convenient battle. This lamella, this organ, whose characteristic is not to exist, but which is nevertheless an organ - I can give you more details as to its zoological place - is the libido. It is the libido, qua pure life instinct, that is to say, immortal life, irrepressible life, life that has need of no organ, simplified, indestructible life. It is precisely what is subtracted from the living being by virtue of the fact that it is subject to the cycle of sexed reproduction. And it is of this that all the forms of the objet a that can be enumerated are the representatives, the equivalents [Lacan, J., The Seminar, Book XI, The Four Fundamental Concepts of Psychoanalysis, sid. 197-198]”

När Zizek förklarar den lacanska lamellan förstår man att det är ett tacksamt grepp i surrealistiska skräckfantasier, ett levande dött organ (en hand som rör sig utan kropp, ett leende utan ansikte och kropp, en vagina utan kropp, en röst utan stämband etcetera) som representerar det overkliga eller det Reala, det skrämmande bottenlösa djupet som upplöser alla identiteter.

Så vad Larsson egentligen reagerar på är inte vad hon i resonemanget syftar på utan det är det odöda föremålets immanenta ”skrämmande och obehagliga” funktion. Lamellan.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Man borde fråga eleverna vad dom tycker om den här konsten?

Vill eleverna ha den där målningen i sin skola?

Vad tycker flickor om målningen?

Vad tycker killar om målningen?

Vart passar könsorgankonst?

Passar det till alla och i alla platser?

Till mig den här målningens budskapet var att könsorgan är vackra, men jag tycker att könsorganmålningar passar inte till varje plats och till alla åldrar.

Eleverna borde få bestämma saken.

Jonna sa...

Vad människor tycker och varför de tycker så kan vara så oändligt svårt att veta. Ibland är åsikter välgrundade och överlagda, ibland är åsikter känslomässiga impulser. Bibeln är tydlig med att våra hjärtan förleder oss. En illustrerande mening, bibeln och sanningen är en annan historia. Varför tycker hon så här? Kan det vara en reaktion på hur kvinnor av kött och blod utnyttjas och exponeras samtidigt som hon inte är så bevandrad i vad konst är? Nu tänker jag på konsten i psykiatrins hus. Det var många som reagerade på den, både med glädje och med avsmak. Människor rår inte för sina känslor, men är då tvungna att tänka till. Är det okej att känna i politiken? Får man vara arg, ledsen, superglad? Får man utbrista något ogenomtänkt? Får får man. Men det får man ångra. Att reagera på konst, är på ett sätt att bli en del av konstverket. Konsteverken expanderar. Nu är det fittkonst överallt. Snart blir ingen mera upprörd för att det har blivit så normalt och vanligt detta med att visa det som är gömt i en skreva. Jo, det är gott.

 
 
Copyright © LOKE - KULTUR & POLITIK
Blogger Theme by BloggerThemes Design by Diovo.com