LOKE - KULTUR & POLITIK

SIFO: (V)änsterpolitik lockar väljare från de borgerliga partierna

2012-01-24T10:06:00.005+01:00

Efter Vänsterpartiets kongress så pratade jag flyktigt med en av mina arbetskamrater som råkar vara en moderat kommunalpolitiker. Han gratulerade oss inom (V) för ett bra val av partiledare, Jonas Sjöstedt kunde vara ett stort hot anmärkte han, naturligtvis inte "för oss inom moderaterna" men för Socialdemokraterna. Och det verkar vara en vanlig uppfattning som också speglar vissa reflektioner av opinionsundersökningar.

Det som är mer intressant dock med den senaste SIFO-undersökningen är kanske inte så mycket det som de flesta nyhetsartiklarna fokuserat på, d.v.s. att Vänsterpartiet lockar till sig väljare från Socialdemokraterna. SvD slår till stort med rubriken: "Kärnväljare i norr flyr S för V", och i DN:s värld kan bara Socialdemokraterna locka till sig vänsterväljare och medelklass från miljöpartiet.

Nej, snarare är det så att medan (V) ökar med 2,5 %, så minskar (S) enbart med 0,8 %, det innebär en skillnad på 1,7 % som alltså inte kommer från Socialdemokraterna. Vissa kan naturligtvis också komma från Miljöpartiet, som är det nästa parti som ligger närmast ideologiskt. Miljöpartiet har en minskning på 0,5 %. Om vi nu antar att alla de gått till Vänsterpartiet så återstår fortfarande 1,2 %.

1,2 % av de borgerliga väljarna har alltså gått till Vänsterpartiet i den senaste SIFO-undersökningen. De borgerliga partierna som minskar är faktiskt Moderaterna med -1,5 %, sedan har vi också Centerpartiet -0,9% och Kristdemokraterna -0,1%.

Vilket alltså visar att vänsterpolitik, med Jonas Sjöstedt vid rodret, inte bara lockar väljare från Socialdemokraterna utan även från moderaterna.

Intressant?
Bloggat: Ulf Bjereld, Stardust, Roger Jönsson, Maria Hagbom, Martin Moberg, Röda Malmö, Svensson
Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, SIFO, opinionsundersökning, opinion, vänster, höger, politik, vänsterpolitik

Arbetarrörelsen behöver organisering och en ideologisk debatt

2012-01-23T11:46:00.007+01:00

(När journalism blev kannibalism. Illustration av

när Zeus förvandlar kung Lycaon och hans söner till

varulvar efter att Zeus förstått att de åt sina egna

undersåtar)

Det har varit tumulta dagar för den svenska socialdemokratin, och således för en betydande del av vår arbetarrörelse. Vi har kunnat bevittna en intern strid, som utnyttjat och låtit sig utnyttjas av ett skadeglatt och rovgirigt mediadrev. Ett grymt skådespel som speglar myten om kung Lycaon och hans 50 söner, som i sitt högt isolerade leverne glatt frossade i kannibalism. Så hur ska vi förhålla oss till detta? Ska vi nöja oss med att kritisera massmedia, för dess opartiskhet och för dess bristande journalistiska patos?

Det som vi inom arbetarrörelsen behöver är:
(1): Organisering.
(2): En ideologisk debatt, och åter-anknytning till gräsrötterna.
Jag kommer att förklara mer ingående längre ner i denna bloggtext.

Reaktionen på Håkan Juholts slutliga avgång från partiledarskapet inom det socialdemokratiska partiet har varit blandade. Ett flertal har kritiserat det mediadrev som förts mot Juholt, som medierådgivaren Paul Ronge: "Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm [...] Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt". Många deltog i kritiken på twitter (#drev68) mot det mediadrev som kulminerade utanför partiets högkvarter på Sveavägen 68, när Verkställande Utskottet hade krismöte med Juholt, däribland journalister som Axel Gordh Humlesjö och Petter Ljunggren (båda två skall påpekas varande granskande journalister). Vi har alltså en situation där mediadrevet gått så långt att journalister själva kallar det för en "skam för journalistiken".

Men sen då? Vad hjälper det oss inom arbetarrörelsen att kritisera massmedias snedvridning och opartiskhet i den politiska granskningen? Det är ju inte första gången vi har kommit fram till den analysen, att majoriteten av landets massmedia drivs av borgerlighetens/näringslivets intressen. Vi fick ju också nyss bekräftat att majoriteten av de politiska journalisterna är höger-orienterade, tvärtom mot den inbitna myten om den vänstervridna journalisten. Så hur hanterar vi detta bistra faktum? Är det som Peter Franke, ledarskribenten i Värmlands Folkblad, beskriver det: "Att skylla hans misslyckande på medierna är att göra det enkelt för sig. Juholt har varit extremt jagad, men en partiledare som gör anspråk på att bli statsminister måste klara det och omge sig med medarbetare som står upp när det blåser som mest.". Ja, så är det nog. Det är för enkelt att bara skylla sin död på avrättaren. Men likaså är det för enkelt att inte analysera och kritisera en korrupt process som ledde till ens död. För att ledarskapet ska kunna hantera en snedvriden massmedia borde man förstå den.

Franke är dock något intressant och konkret på spåren. För att hantera arbetarrörelsens underläge i det offentliga samtalet måste dess ledarskap "omge sig med medarbetare som står upp när det blåser". Det betyder att arbetarrörelen, vare sig det handlar om Socialdemokratin, Vänsterpartiet eller fackföreningar, måste (åter)bygga en organisering.

Men en sund och stabil organisering kan inte vara möjlig om inte ledarskapet har en förankring hos gräsrötterna. För att förstärka arbetarklassens intressen och legitimisera arbetarrörelsen ledarskap krävs en ideologisk debatt med högt i tak. En debatt där olika schatteringar blottas och testas. Detta gillar inte den höger-orienterade eller center-orienterade falangen av arbetarrörelsen, ty den förlorar på att komma ut i ljuset. Den gör sig bäst i skuggan, längs med väggarna i maktens korridorer, uppe i det byråkratiska blåa. Högersossars och fackpampars främsta vapen är självförnekelse, ett frenetiskt motstånd till att låta sig ettikeras och bli synlig. Därav är en livlig och fri debatt av absolut nödvändighet. Ska arbetarrörelsen föra arbetarklassens intressen, eller ska den likt Prime-sossarnas agenda vridas till näringslivets intressen?

Vart jag står i denna debatt är inte så svårt att förstå. Jag, som varande vänsterpartist ser helst en Socialdemokrati som är sann till sin uppgift inom arbetarrörelsen, vilken Ernst Wigforss formulerade med dessa ord:

"Socialdemokratin [...] anser sig ha till uppgift att visa att det är möjligt att förena strävan efter rättvisa och jämlikhet, planmässighet och effektivitet med kravet på alla de medborgerliga friheter, som de västerländska demokratierna med all rätt betraktar som omistliga. I arbetet för den socialistiska frihetsstaten ser socialdemokratin framtiden".

Jämlikhet är ledordet. Den kan inte misstolkas eller missbrukas som exempelvis det ambivalenta begreppet rättvisa. Rättvisa för vem? Carin Jämtin, nu den partisekreterare som leder socialdemokratin efter Juholts avgång, glömde att nämnda just ledordet jämlikhet när hon talade i SVT:s Agenda om vad partiet nu ska fokusera på. Det tyder på en ideologisk urholkning hos partiledningen, ett bristande politiskt innehåll - just det som Juholt lyckades kanalisera och som bäst ge partiet 34 % i september månad förra året (innan mediadrevet kom igång på allvar). När Socialdemokratin pratade jämlikhetspolitik och kom ut med den till folket fick den också dess ökande stöd, detta alltså trots personliga angrepp på Juholt i massmedia. Det krävdes, som Abe Bergegårdh på Yelah påpekar, ett rejält karaktärsmord för att "skymma sikten för allt politiskt innehåll".

Intressant?

Media: DN, AB, SVD, AB2, SVD2, EX, DN2, SVD3
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Socialdemokratin, Carin Jämtin, Håkan Juholt, socialism, demokrati, ideologi, debatt, organisering, massmedia, media, mediadrev, drev68, politik, arbetarrörelsen, arbetarklassen, näringslivet, PRIME, högersossar, fackpampar, fackförening

Wikileaks tar nu över lansen i kriget mot de manshatande väderkvarnarna

2011-11-29T16:24:00.003+01:00

Det sinnesslöa kriget mot de manshatande fantasifienderna inom den svenska organisationen SCUM fortsätter. Först var det tokiga "mansaktivister" som misstolkade en reklamfilm för en teateruppsättning för att vara manshatande propaganda istället för konstärligt uttryck, som sedan efterapades av Anonymous Sweden och sedermera den internationella Anonymous.

Nu har tokigheterna även nått Wikileaks, och sätter det i sammanhang med fallet Assange, samtidigt som de länkar till en YouTube-video där det uppmanas till "$1000 Bounty To Identify Swedish SCUM Members".

Det är ju hur logiskt som helst, det var säkert denna välkända och ökanda SCUM-organisationen som lurade Julian Assange att ta de sexuella beslut han tog.

Just när man trodde att manliga nördar nådde gränsen för bristande reflektionsförmåga när Anonymous utan analys svalde en anka, en manshatande organisation som inte finns och aldrig funnits ska helt plötsligt bekämpas genom att jaga skådespelare och helt vanliga feminister.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om wikileaks, Assange, Sweden, Sverige, SCUM, Solanas, feminism, lögn, idioti, Anonymous, Anonymous Sweden

Anonymous Sweden och SCUM-manifestet

2011-11-23T20:36:00.006+01:00

Anonymous uträttar mycket bra, och progressiva saker, bland annat genom att vara en kraft för civil olydnad genom hackaktivism och uppmaningar till protester. Denna internationella grupp av anonyma hackare är bland annat nyligen aktiv supporter av Occupy-rörelsen världen över. Men det som är gruppens styrka, verkar också vara dess svaghet, nämligen dess anonymitet. Det gör att det blir svårt att analysera vilka det är som ligger bakom en viss sorts pseudonym och som skall representera denna grupp hacktivister under namnet Anonymous.

Ett exempel på det är Anonymous Sweden, som nu på fullt allvar verkar tro att det verkligen finns en grupp under namnet SCUM. Ni vet, den där ultrafeministiska klassiker-manifestet skriven av Valerie Solanas år 1967, där hon uppmanar till "utrotandet av män". Diskussionen kring manifestet har sedan dess handlat om just hur läsaren skall/bör tolka det. Menar hon verkligen att män skall utrotas? Är män egentligen biologiska olyckor? Är det parodi? Allvar? Eller en serie metaforer? Trots att hon uttryckligen sagt att SCUM skall betraktas som ett litterärt begrepp och inte som en verklig organisation, och att ingen grupp eller ens individer tagit till sig manifestet som en dogmatisk lära sedan dess, verkar Anonymous Sweden nu i samband med Turteaterns framställning av SCUM-manifestet ta tillfället att hota alla s.k. medlemmar i organisationen S.C.U.M.:

"Även om den Svenska Staten kanske håller med er i förespråkande av tortyr och död, så gör inte vi det. Därför kommer Anonymous Sweden att söka upp alla S.C.U.M medlemmar som aktivt stödjer tortyr av människor. Vi kommer att stänga ned er och publicera ert nätverk öppet med era mail, precis som vi gjorde med Mossad eller Muslimska Brödrarskapet.Vi kommer att följa er precis som vilken annan hatisk organisation som helst, vare sig det rör sig om rasism, sexism, pedofili etc"

Det är stor humor att Anonymous Sweden verkar tro att det överhuvudtaget finns någon organisation vid namn S.C.U.M. Det är också höjden av ironi att Anonymous själva beskriver sig som att de "kämpar för dina rättigheter och din frihet. Anonymous vill visa dig en värld utan cencur, utan monopol och korruption - en rättvis värld för de rättfärdiga", samtidigt som de möjligen nu hotar andras frihet nu när de kanske kommer att registrera radikala feminister som inte alls i det verkliga livet passar i den fyrkantiga skräckbilden av manshatande ultrafeminister som vill utrota männen från jordens yta. Så kommer detta innebära just så? Kommer Anonymous Sweden nu upprätta ett register på människor som kämpar för ökad frihet och rättigheter för kvinnor? Snacka om att skjuta sig själv i foten, Anonymous Sweden borde ju faktiskt agera tvärtom i denna fråga, och ställa sig på kvinnornas sida och bekämpa det kulturmörker som befinner sig på den reaktionära högersidan av politiken, de där arga männen som älskar att hata feminismen i alla former (som exemempelvis Moderatmännen). Det vore det sanna Anonymous, om vi nu ska ta deras självdefinition på allvar.

På sin facebook-sida gör istället Anonymous Sweden exakt samma sak som den höger-reaktionära Johan Lundberg (Axess chefredaktör) gjorde i radio, nämligen jämförde SCUM-manifestet med Mein Kampf. Och den YouTube-video som Anonymous Sweden hänvisar till i sitt blogginlägg om SCUM, råkar också vara just den videon som hemsidan "A Voice for Men" skrivit om och utlyst en belöning för personlig information om de skådespelare som medverkar i reklamfilmen, en film som gör reklam för en teateruppsättning av SCUM-manifestet som sattes upp i Göteborg förra året. Teaterframställningen var ett konstnärligt experiment och filmen var en del av marknadsföringen. Men nu mobiliseras alltså s.k. "mänsaktivister" att jaga information om dessa kvinnliga skådespelare med en belöning på 1 000 dollar, en jakt som visar sig lett till en hatkampanj.

Så hur ska vi då tolka SCUM-manifestet och Turteaterns framställning av den? För ett svar på den frågan kan jag hänvisa till den intressanta diskussionen som uppstått kring Turteaterns framställning på Aftonblandets Kultursidor. Se exempelvis Athena Farrokhzads artikel och regissören Erik Holmströms, som svarar Farrokhzads på frågan varför Turteatern "slätar över manifestets politiska budskap" med att den briljanta förklaringen att:

"Jag tror att Solanas menade lika mycket allvar som Karl Marx. Men Solanas allvar ligger enligt mig i vreden, kompromisslösheten och den konkreta handlingen att göra kvinnan till självklar norm och att texten enbart vänder sig till kvinnor. Det är en radikal hållning som går bortom ”bokstavligt eller inte”. Den skapar ett rum för en annan verklighet än den som produceras av den patriarkala maktordningen.
Om vi läser det så, om vi tillåter oss att bli både upplysta och förvirrade, roade och upprörda, då tycker jag att det är ett manifest som inte enbart är en analys och en handlingsplan, utan minst lika mycket ett tillstånd, en torktumlare och energiinjektion. Det blir då ett manifest som kan röra om hjärnan och hjärtat och luckra upp våra egna tankemönster och förstelnade världsbilder. En sant revolutionär skrift!"

Intressant?
Bloggat: Cyborgmanifesto, Vertigomannenm Ajour
Media: SvD
Läs även andra bloggares åsikter om SCUM, SCUM-manifestet, manifest, feminism, ultrafeminism, radikalfeminism, frihet, rättvisa, rättigheter, Anonymous, Anonymous Sweden, antifeminism, Moderatmännen, Turteatern, teater, tolkning, analys

Reflektioner om Socialistiskt Forum: Det goda samtalet och de intellektuellas ansvar

2011-11-19T13:29:00.005+01:00

Det är det tionde året som ABF-huset fylls med seminarier med diverse intressanta och aktuella ämnen om vår samtid, givetvis inom ett sammanhang för vår arbetarrörelse och därav under namnet Socialistiskt Forum. För oss som av olika anledningar inte kan besöka årets Socialistiskt Forum så finns det förtjänstfullt utlagt inspelningar av några av seminarierna av ABF:s hemsida ABF Live.

Jag har precis tittat på inspelningen av seminariet "Det goda samtalet och de intellektuellas ansvar" (se filmklippet nedan i detta blogginlägg), p.g.a. sjukdom så kunde inte alla komma som varit planerade att delta i panelen. Men de som var närvarande höll god stämning och hög kvalité med intressanta inlägg och reflektioner kring ämnet. Ämnet om de intellektuellas ansvar idag är något jag tycker är mycket intressant, och något jag tidigare har reflekterat kring angående terroristattentatet mot den norska arbetarrörelsen i Utöya i år och hur många analytiker hamnade helt fel i analysen av det.

Det som jag tyckte var mest intressant av det som togs upp var just vilket ansvar akademiker har för att forskning verkligen kommer ut till medborgarna, här började genusvetaren Hanna Hallgren prata om vikten av att agera som aktivist utanför universiteten, samt också vikten av att inte bara vara reaktiva aktivister som vi inom vänstern tyvärr ofta hamnar i (exempelvis antirasism, antifascism etcetera). En fara med en vänster som bara är reaktiv är att man då faller i högeraktivismens retoriska fälla, exempelvis tar hon upp hur högern medvetet antagit en retorisk metod för att attackera vänstern (även feminismen) genom att skuldbelägga den, Hallgren hänvisar här till en Timbro-text som öppet erkänner denna metod. Hallgren påpekade också helt riktigt om att vänsterns och de intellektuellas ansvar idag främst är att ta avstånd från den nyfascism som växt upp i Europa, så även här i Sverige. En konkret uppmaning var att avslöja hur nyfascister använder språket, exempelvis genom begreppet "politiskt inkorrekt" för att uttrycka reaktionära fördomar och stigmatisering av grupper utifrån en svaghetsförakt.

Detta reaktionära svaghetsföraktet som växer i Europa tog också kriminologen Janne Flyghed upp. Han kunde berätta sin och hans kollegors erfarenhet av hur svårt politiken har idag att ta till sig empiri/kunskap (här specifikt exempelvis om kriminalitet), och istället bemöta problem med kriminalitet i samhället med ökad repression, exempelvis mer fängelsestraff och så vidare, i stället för att ta till sig den kunskap forskare har av att repression inte hjälper mot kriminalitet. Flyghed tog då upp att akademiker/forskare inte bör främst rikta sin kraft att upplysa politiker, utan istället försöka arbeta för en folkbildning och öka den allmänna kunskapen.

Ett mycket intressant seminarie med goda insikter, publikens frågeställningar efter panelens inlägg är också intressant att se/lyssna på i klippet här nedan:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Socialistiskt Forum, Socialistiska Forum, socialism, arbetarrörelsen, högeraktivism, höger, vänster, aktivister, akademiker, intellektuella, vänstern, kriminalitet, genusvetenskap, nyfascism, högerextremism

Varför ska vård & omsorg inte drivas av privata företag?

2011-11-12T15:34:00.008+01:00

I dessa tider när vi ständigt bemöts av nya rapporter om hur privata vårdföretag misskött vården av människor är det hög tid att fråga sig varför det händer. Hur kan det komma sig att privata vårdföretag driver vanvård istället för att vårda människor vid behov?

I SVT:s Dokument inifrån "Vi gav dom vår pappa" får vi exempel på hur vinstmaximering lett till vanvård. Andra specifika exempel på hur vinstmaximering lett till vanvård har rapporterats tidigare varpå man kan sätta det i ett större fenomen av privatisering av välfärden.

Det finns också de som inte vill att vi ska diskutera problemet med vinstintresse inom vård och omsorgen, som exempelvis Stockholms före detta finansborgarråd Kristina Axén Olin (M). Hon som fick sitta i SVT:s morgonsoffa och försvara det kritiserade privata vårdföretaget Carema. SVT visste tydligen inte om att Kristina Axén Olin tidigare varit anställd av just Carema, med ansvar för just etiska frågor, hon presenterades enbart som "f.d. finansborgarråd". Carema passade också på att radera uppgifter om Axén Olins anställning på sin hemsida. Så mycket för en moderat politiker som axlar ansvaret för att en stor del av Stockholms kommunala vård privatiserats. En annan försvarare är socialdemokraten Jonas Morian, som tidigare gjort sig känd som en aktör inom högerfalangen inom partiet (Carema får tydligen också hjälp av det socialdemokratiska nära knuta PR-byrån Prime). Hans kärnargument i försvaret av vinstintresse inom vård- & omsorgsverksamhet är följande:

01: exemplen av vanvård är undantag.
02: vård & omsorgsverksamheten är i huvudsak bra.
03: den tidigare kommunala verksamheten var inte bra.

Problemet med Morians resonemang, som också delvis också delas av gröna liberaler som miljöpartisten Maria Wetterstrand, är att det bygger på ett grundläggande feltänk. Att kommunal verksamhet inte funkar bra är sant, vilket kan ses med hjälp av Aftonbladets listor på landets 20 sämsta äldreboende som alla är kommunala verksamheter. Men detta faktum säger ingenting om själva sakfrågan. Att även kommunal verksamhet drivs dåligt kan inte vara ett argument, eller ett försvar, att privat vårdföretag drivit vanvård. Diskussionen om vinstintressenas negativa konsekvenser inom äldreomsorgen handlar just om vanvård p.g.a. jakt på vinst i företagen. Det är vad hela sakfrågan handlar om. Öppnandet av vinstintressen inom hälso- och sjukvården som Alliansen genomförde år 2006 möjliggjorde alltså en vanvård byggt på en normal drivkraft inom marknadsekonomin.

Diverse debattörer som likt Sancho Panza villigt följer sin mästares ideologiska villfarelser. I sitt försvar av näringslivets intressen gör de sitt bästa för att vända diskussionen till något annat än en bekräftelse på ekonomiska kunskaper angående marknadsekonomins drivkrafter. Ty problemet med vinsintresse inom vård och omsorg är inte någon ny kunskap som helt plötsligt avslöjades. Vi har länge vetat om drivkrafterna inom marknadsekonomin/kapitalismen, hur företag måste överleva i en konkurrens genom att öka profiten. Konkurrens och profit, det är grundpelarna i en marknadsekonomi och det som driver produktionen.

Det betyder att om vårt samhälle öppnar upp vinstintresse, d.v.s. exempelvis tillåter privata vårdföretag att ta hand om våra äldre, så ligger det i kapitalistens immanenta funktion att maximera kapitalet. Inom industrin handlar det om att antingen satsa på det konstanta kapitalet, alltså investera i effektivare fabriker och maskiner, eller pressa det variabla kapitalet d.v.s. göra arbetskraften billigare (få lönearbetarna att arbeta mer för samma lön, eller helt enkelt sänka lönen), eller som i de privata äldrevårdföretagen också försöka minska utgifterna för själva vården av de äldre, alltså kostnaden för drivandet av företaget och därmed maximera vinsten, det kan handla om att låta de äldre använda samma blöja gång på gång, eller sova på golvet för att slippa köpa in säng.

Intressant?
Media: EX, SR, SR2, SR3, DN, DN2, DN3,
Bloggat: Alliansfritt1, Alliansfritt2, Alliansfritt3
Läs även andra bloggares åsikter om privatisering, kapitalism, marknadsekonomi, konkurrens, profit, vinst, Carema, privat vårdföretag, vård, omsorg, hälsa, sjukvård, äldreomsorg, välfärd

Zombie-liberalismens fortvandring i privatiseringens konsekvenser

2011-11-03T09:33:00.011+01:00

Med en allt mer marknadsanpassad välfärd får vi också nu se konsekvenserna i en allt mer rasande fart.

Ali Esbati sammanfattade de senaste dagarnas skandaler till följd av denna nyliberala omstrukturering av samhället, igår kunde vi läsa i Dagens Nyheter om att ännu ett privat drivet äldreboende där profitmaximerandet lett till att vården satts åt sidan, personalen berättar om hur ”allt som kostar ifrågasätts” (till och med saker som fungerande lampor och sängar), en patient fick ligga på golvet i flera månader för att det saknades sängar.

Utifrån vad vi kan läsa i artikeln på Dagens Nyheter handlar det inte om slarv eller okunnighet från företaget, utan om en medveten strategi för att spara på verksamheten för att maximera profiten. En fullständigt simpel ekonomisk lag inom kapitalism, och något som bör vara en insikt hos alla nu när allt fler vård- och omsorgsboenden och andra välfärdsfunktioner tas över av privata företag. Företaget som driver även detta äldreboende är Carema, ett företag som driver ett 20-tal vård- och omsorgsboenden bara i Stockholm.

Nu meddelas att kontraktet med företaget Carema inte förlängs. Flera av de anställda på boendet i Järfalla sa till Dagens Nyheter att: "fokus har flyttats från vården till kapitalet". Och som sagt att fokuset ligger på kapitalet hos privata företag är inte något konstigt då det är samlandet och ökandet av kapitalet som är drivkraften i alla privata företag. Det betyder att privat företagsamhet, alltså marknadskrafter per definition inte passar enligt den funktion vårdboende och omsorgsboende har för samhället. Här har professor i statsvetenskap Marie Demker förklarat det bra:

"När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra."

Det är naturligtvis inte bara inom vården och omsorgen vi ser privatiseringens konsekvenser, utan även i kommunikationen i landet i form av en försämrad tågtrafik. Mikael Nyberg (som snart kommer ut med en bok i ämnet) skrev en intressant artikel om detta i Aftonbladet kultur:

"Redan på 1800-talet stod det klart att tågtrafiken inte fungerar utan planhushållning i någon form. Men 1988 påbörjade Sverige, påhejat av kommissionen i Bryssel, som första land i Europa en upplösning av den statligt samordnade järnvägen. Hädanefter skulle marknadsmekanismer och prissignaler styra.
Det gick som det gick.
– Det är misär, berättar en reparatör på Stockholms Central för mig. Här funkar ingenting. Man struntar i regler och lagar och allting.
Så kallade indirekta underhållskostnader har mer än fördubblats på sju år. Färre är ute på banvallarna och byter kontaktledningar och växlar, fler sitter på kontoren och räknar på kontrakt."

Men hur kan det då komma sig att privatiseringarna fortsätter? Varför fortsätter denna nyliberala omstrukturering av viktiga samhällsfunktioner, när vi vet att nyliberal ekonomiteori dödsförklarat efter de senaste finanskriserna? Nyliberalism, den ideologiska byggnationen för ett försvar av en ökad marknadsanpassning är död, men den fortsätter ändock att verka och utvecklas. Tidskriften Brand hade ett specialnummer om detta fenomen för ett tag sedan:

"nyliberalismens ideologiska kärna är borta, varför lyckas då inte ett nytt mittfält träda fram? Varför får inte den diskursiva förskjutningen till vänster motsvarande resultat i praktiken? Svaret är delvis att det nyliberala projektet varit långt mindre ideologiskt än dess kritiker hävdat. Teori och ideologi används för att skapa nyliberala ideologier och aktivister, men det är inte genom en övertalning med argument som subjekt förändras eller gränserna för vad vi uppfattar som möjligt förskjuts. Dessa grundläggande förändringar genomfördes mer genom handlingar än ideologi. Nyliberalismen omorganiserar materiella processer och frambringa den social verklighet som dess ideologi påstår redan existerar. Den försöker skapa sina egna förutsättningar." (Källa: Livet i limbo, Brands specialnummer, svensk översättning av artikeln "Life in limbo" från tidningen Turbulence)

Argumenten/ideologin för den nyliberala omstruktureringen har grusats och avslöjats, men de föregicks av de materiella processerna. Vad som krävs idag är handling för att slutligen ta död på den odöda liberalismen, en omstyrd väg till andra processer som inte styrs och dikteras av näringslivet och dess inneboende drivkrafter.

PS: Här i Värmland är den senaste uppmärksammade privatiseringen den ambulansvård som finns i Arvika, den har gått till stockholmsföretaget Samariten, detta samtidigt som landstinget tar bort akutreservambulansen som räddar ett flertal liv varje år. Välfärden försämras hand i hand med en ökad privatisering

Intressant?
Media: E24, SvD
Bloggat: Alliansfritt1, Alliansfritt2, Peter Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism,finanskapitalet, privatisering, nyliberalism, zombieliberalism, Carema, välfärd, vård, äldreboende, tågtrafik

När kapitalismen tog död på demokratin

2011-11-01T20:34:00.007+01:00

Vi är ganska många som redan insett det, att demokrati och marknadsekonomi inte är samma fenomen, inte beror på varandra, och framför allt inte berikar varandra. Dock har det varit ett standardargument, ett försvarstal från borgerliga debattörer som satt det som sitt livsuppdrag att försvara ett ruttet skepp: "marknadsekonomi förutsätter demokratiska systemet", eller det mer lakoniska "marknadsekonomi är demokrati". Nu efter välfärdskapitalismens allt snabbare fall är det allt mer aktuellt att förklara reformismens otillräcklighet - det går inte att lappa och laga kapitalismens inneboende motsättningar.

När den ekonomiska krisen kommer är det marknadsekonomins drivkrafter som måste räddas på bekostnad på allt annat. Således är det inte med någon överraskning nu när Europas parlamentariska pseudodemokrater skäller på Grekland, ursprungslandet för den demokratiska tanken, för att låta folket säga vad man tycker om politik genom folkomröstning. Så lite betyder demokrati, när den inte längre kan användas som en kuliss för upprätthållandet av systematisk utsugning av lönearbetare och ett upprätthållande av en ekonomi byggt på en anarki mellan småpåvar, ja då kan man slänga den på tippen.

Btw: det skadar aldrig heller att påpeka att påståenden om det grekiska folket som lata och överbetalda är en fullständig grotesk lögn, enligt Flamman:

"statistik från OECD och Eurostat. Den visar att grekerna i genomsnitt arbetar 44,3 timmar per vecka att jämföra med EU-genomsnittet på 41,7. Grekerna har 23 dagars semester per år mot tyskarnas 30 dagar. Och om arbetsproduktivitetens EU-snitt är 100, så ligger grekerna på 102, knappt efter tyskarna på 104. Det sägs att grekerna har levt över sina tillgångar. Men statistiken visar att Grekland både vad gäller de offentliga lönekostnader och utgifter ligger på eller under EU-genomsnittet."

Intressant?

Media: E24, GP, SvD, DN, SvD2, SvD3, DN2, DN3

Bloggat: Svensson, Röda Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, finanskris, kapitalism, ekonomi, börsen, folkomröstning, lönearbetare

Occupy-rörelsen - "kapitalism är också en diktator"

2011-10-17T10:41:00.006+02:00

Nu under lördagen (den 15:e oktober) genomfördes tusentals protester runt om i världen under namn som "Occupy Together" och "Global Change" i cirka 700 städer i mer än 70 länder, utifrån ett gemensamt initiativ som härstammar från "Occupy Wall Street"(OWS)-protesterna i New York.

Under lördagen lyckades demonstranterna vid Zucotti park i New York hålla sig kvar trots tidigare hot om att polisen skulle köra bort dem. I staden Denver i USA hade dock inte demonstranterna samma öde, utan där körde polisen bort alla demonstranter, liknande rensningar har tydligen skett på andra platser runt om i USA.

I Tysklands huvudstad Berlin demonstrerade 5 000 demonstranter mot det rådande ekonomiska systemet. En av demonstranterna som SR-Ekot intervjuade förklarade varför han/hon var där: "– Jag är här för att jag är så otroligt missnöjd med situationen i världen, de rika som skapat systemet blir bara rikare". Samtidigt rapporterar Ekot att det genomfördes demonstrationer i ett antal tyska städer, däribland 5 000 i staden Frankfurt framför den Europeiska Centralbanken.

I Storbritannien så demonstrerades det ett tusental utanför ett avspärrat torg framför London-börsen.

I Italien har det rapporterats i Svenska massmedier att det förekommit våldsamma konflikter mellan demonstranter och polis. I Rom ska det ha skadats 70 personer, varav tre allvarligt, och en av försvarsdepartementets sidobyggnader ska ha satts i brand. Något som är viktigt att hålla i tanken när vi läser och ser rapporter om Italien och dessa konflikter mellan makten och folk som demonstrerar är att polisen i Italien har haft en lång tradition av övervåld och provokation. Det var en betydande minoritet av cirka 200 000 fredliga demonstranter, med en blandning av demonstranter (alltså inte bara "svartklädda aktivister") som gick in i våldsam konflikt. Det finns ingen anledning till att ta avstånd från dessa konflikter så här nu innan vi fått mer information om händelserna i Rom. Men det skall påpekas att förstörelse och gatustrider med polis inte är konstruktivt arbete för förändring, men det hindrar inte att man kan och bör förklara orsakerna, och inte försöka splittra den globala gemenskap som byggts upp genom OWS-rörelsen.

Det är även talande på vilket sätt denna OWS-rörelse får en mer brännande betydelse för folk i mer ojämlika krisartade länder än de länder som klarat sig bättre genom finanskriserna och har ett mer fungerande trygghetssystem. Det är alltså ingen slump att så många människor demonstrerar i Italien jämfört med de hundratal som demonstrerade här i Sveriges städer. Det går också att analysera de italienska demonstranternas hantering av polisens påtryckningar från makten som ett mer sunt och seriöst förhållande än det förhållande som demonstranter och polisen hade i USA, där polisen effektivt rensat platser runt om i landet på Occupy-demonstrationer.

Men hur blev det nu i Sverige? Enligt SvD samlade Occupy-Stockholm cirka 200 demonstranter på Sergels torg, och uppmärksammade plakat som "girighet är gift", men också mer innehållsrika slagord som "systemet är problemet" och "vi vägrar betala för kapitalismens kris". Förutom i Stockholm utfördes demonstrationer i Malmö, Göteborg, Helsingborg, Östersund, Norrköping, Sundsvall, Linköping och Uppsala. Tidigare har också Occupyrörelsen funnits i två veckor på Hagsätras station i Stockholm. Efter lördagens demonstration i Stockholm så förklarades Brunkebergs torg ockuperat där de likt demonstranterna i New York stålsätter sig för en längre demonstration genom att tälta. Nu visar det sig att någon har satt igång parkens sprinklersystem mitt i natten i minusgrader, uppenbarligen ett försök att få bort demonstranterna från parken, men utan att lyckas.

(Sprinklers mitt i natten)

De arrangörer som låg bakom Occupy-Stockholm för att demonstrera på Sergels torg har tidigare fått utstå kritik för att inte vara öppen med sin koppling till Zeitgeist-rörelsen - en konspiratorisk rörelse som tidigare demonstrerat tillsammans med högerextrema organisationer. Då var det personer inom vänstern som tog på sig ansvaret att hålla Occupy-rörelsen rent från nazister och rasister. Det är något jag tidigare har skrivit på Clarté-bloggen, hur Occupy-rörelsens bristande organisation öppnar upp för risken till antisemitiska krafter:

"De 1 % rika finansvalpar som äger mer än 99 % av det amerikanska folket, kan allt för lätt glida över till antisemitiska schabloner. Detta har också visat sig hända här i Sverige, när nazister och rasister plötsligt blev aktiva på facebook-sidan "Occupy Stockholm - United for global change" . Denna antisemitism blev uppmärksammad och kritiserad till en början från folk från den politiska vänstern, däribland från journalisten och chefredaktören på Dagens Konflikt Jesper Nilsson . Efter kritiken valde tillslut arrangörerna för evanemanget "Occupy Stockholm - United for global change" att i sin information ta avstånd från "all form av nazism, rasism och annan främlingsfientlighet", men problemet med att arrangörerna har koppling till den så kallade Zeitgeist-rörelsen, som tidigare inte haft något emot att demonstrera tillsammans med högerextrema rörelser, är fortfarande kvar."

Tyvärr har vi fått se ett antal utryck från antisemiter inom Occupy-rörelsen, och det är inte något onormalt för just den svenska rörelsen. Konspirationsteorier om en liten grupp elit som kontrollerar världen är tyvärr ett ganska vanligt förekommande element i den samtida kritiken mot det ekonomiska systemet. Och det är av högsta vikt att inte låta högerextremistiska element kapa denna rörelse som byggts utifrån internationell solidaritet, snarare än nationalistisk protektionism.

Jag håller med Erik907 om att se dessa Occupy-protester som en progressiv möjlighet:

"De är alla uttryck för en och samma sak: Missnöje med, och motstånd mot kapitalismens oförmåga att tillgodose våra behov. [...] Den positiva antitesen till själva vårt missnöje som vid generalisering blir till grunden för en ny samhällsmodell! Vi skall inte heller underskatta lärdomarna vi har att ta med oss från de experiment i verklig demokratisk beslutsfattning som utvecklats på torgen i Nordafrika, i Spanien, i USA. Detta är likväl en beståndsdel i en konstituerande kraft, en idé om en annan modell för samhällsorganisering, som det är ett vapen mot kapitalet i bemärkelsen att kravet på ‹‹verklig demokrati›› upprättar en polemisk relation mellan det rådande, och det tänkbara andra."

Detta tänkbara andra samhälls-ekonomiska-systemet blir dock bara tänkbart om vi lyfter blicken ovanför enskilda banker och förvillande konspirationsteorier om enskilda maktmän. För att en verklig genomgripande förändring ska vara möjlig krävs att vi inom Occupy-rörelsen fortsätter kritiken på rätt spår - som en internationell systemkritik.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Rasmus Fleischer, Lasses fotoblogg

Media: DN

Läs även andra bloggares åsikter om Occupy Wall Street, Occupy-rörelsen, Occupy, O15, oktober 15, kapitalism, kritik, protester, demonstrationer, Stockholm, New York, Berlin, Rom, London

En aktuell intervju med Immanuel Wallerstein om kapitalismens kris

2011-10-12T16:47:00.004+02:00

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Immanuel Wallerstein, kapitalism, ekonomi, motsättningar, kris

Bemanningsbranschens "vi kallar oss"-kampanj blev ett fiasko

2011-10-06T09:02:00.007+02:00

Den del av näringslivet som bidrar särskilt till den allt mer försämrade tillvaron för arbetare, och därav får det dåliga rykte som den förtjänar, försöker ständigt förbättra sin status. Tyvärr inte genom bättre arbetsvillkor, utan istället genom att putsa ytan. Kanske byta namn på företaget, eller varför inte byta namn på sina anställda arbetare?

Härom veckan startade nämligen Almega och Bemanningsföretagen en kampanj för att: "hitta ett bra namn för de 120 000 svenskar som årligen jobbar inom bemanningsföretag". Med det klassiska knepet nyspråk kan man med potemkinkulisser försöka tvätta bort en negativ stämpel. Om det inte längre är arbetare som arbetar för bemanningsföretag, utan "konsulter" (som blev det vinnande förslaget), så blir det kanske inte så naturligt att prata om arbetsvillkor? De är ju inte arbetare, de är ju "konsulter".

Denna nyspråks-kampanj har också fått sin förtjänta motkampanj, som lyckats kanalisera den starka kritik mot usla arbetsvillkor som finns här ute i vårt avlånga land. Snabbt visade det sig att motkampanjen började få ett betydande genomslag och blev populärare, varpå Bemanningsföretagen nu bestämt sig för att avsluta kampanjen, att helt enkelt ge upp, fly fältet med svansen mellan benen.

Naturligtvis måste Bemanningsföretagen svara på kritiken på ett eller annat sätt. Tyvärr valde Bemanningsföretagen att vända kritiken mot usla arbetsvillkor till att handla om "kränkande tillmälen för uthyrd personal". Det är ett sånt där pubertalt retoriskt knep, att istället för att bemöta kritiken, mekaniskt kasta den tillbaka och hoppas att den fastnar på något sätt. Som ett desperat försök kastar Bemanningsföretagen också in gammal skräckpropaganda om politisk "extremism". Inhyrda dagarbetare, vikarier, och osäkert anställda visstidare viftas bort genom att kallas "extremister".

Nå, motkampanjen fortsätter på nätet, där man kan läsa om den bistra tillvaron som "uthyrd personal" från de som faktiskt arbetat eller arbetar i bemanningsföretag. Den yrkestitel som tillslut vann kampanjens tävling var alltså "konsult", ett förslag som skickades in av Alliansfritts webbredaktör för att få chansen att kritisera bemanningsföretagens usla arbetsvillkor. Inte ens när de avslutade kampanjen lyckades de alltså undvika den kritiken.

Intressant?

Media: Newsmill, frances blogg, Arbetaren, Arbetaren2, Arbetaren3

Läs även andra bloggares åsikter om bemanning, bemanningsföretag, vi kallar oss, kampanj, nyspråk, arbetsvillkor, näringslivet

Hon som förändrade min syn på hundar

2011-10-01T19:23:00.003+02:00

(Dina)

Jag har alltid sett mig som en fyrkantig kattmänniska, omöjlig att ändra min aversion till hundar och hundägare, som alltid verkat vara nonchalanta till sin människans bästa vän och misslyckats med att uppfostra dem. Galna demoner som hoppar och skäller konstant, tuggar och river.

Det har ju naturligtvis inte varit hundarnas fel, utan felet har legat hos ägarna, som i någon slags missriktad självupptagenhet fått för sig att de varit tvungna att ha en eller flera hundar, utan att vara uppriktigt intresserad, eller ha den vilja som krävs för att få en bra relation med sin hund.

Men nu har jag faktiskt mött Dina, en Grand Donois (blue merle), och hon har totalt förändrat min uppfattning. En oerhört snäll, och absolut inte obehagligt stressig som de andra hundarna jag haft erfarenhet av tidigare. Nej tvärtom, en lugn och älskvärd hund. Kanske har det varit så att mina tidigare erfarenheter varit orättvisa som en generalisering. Och som en sann dialektiker välkomnar jag min förändrade uppfattning, inget får mig att ogilla karaktärsdrag som de som inbillar sig att de inte kan förändra sin uppfattning, åsikter eller smak.

Saknar dig Dina! <3

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Grand Danois, blue merle, hund, hundar, hundägare, dialektik, hundmänniska, kattmänniska

Jerzy Kosinski - The Painted Bird

2011-10-01T11:17:00.002+02:00

Här är en bok som anses vara den polsk-amerikanske författaren Jerzy Kosinskis bästa - i alla fall vida hyllad inom den engelska litteraturvärlden. Jag har dock inte läst någon av hans andra två romaner, men efter att har läst The Painted Bird kommer jag sannerligen att göra det i den närmare framtiden, övertygad om att de kommer att vara lika fyllda av berättarlust och intensiv historier om människans förutsättningar.

The Painted Bird är en väl vald titel för romanens röda linje, hur den enskilde individen är sårbar om den sätts i ett sammanhang där den inte passar in, eller rättare sagt inte har en identitet som en del av det gemensamma. Enstöringar, udda, märkliga, ovanliga eller onormala. Alla har de möjligheter att hamna i utsatta situationer, att antingen bli socialt uteslutna eller rent av bli mobbade. En av dessa målade fåglar är vad denna bok handlar om, och vi får följa en mycket ung pojke, ett barn på 5 år, under några år under andra världskrigets Polen.

Jag tänker inte redogöra så mycket av berättelsens detaljer, och därav förstöra upplevelsen att läsa den själv. Däremot är det intressant att reflektera över romanens tema. Författarens borgerliga övertygelse kommer troligtvis från en berättigad aversion av den stalinistiska diktaturen som följde efter befrielsen från Nazitysklands förödande ockupation, därav kan man som läsare förstå att temat om individens behov, individens frihet och dennes kamp mot det onda kollektivet, som ständigt i nya former förtrycker denne, som en ideologisk apologetik för det borgerliga samhällets försök att isolera människan i atomistiska individer - oberoende av sammanhang, oberoende av den sociala miljön.

Men som tur är så var inte Kosinski en dussinförfattare som var slav inför sina ideologiska scheman, utan en sann konstnär som i sitt författarskap uttryckte en realistisk reflektion av vår verklighet. Den unga pojken, trots sitt ovanliga yttre och omgivningens förtyck av honom, så interagerar han hela tiden med nya människor, nya intryck och nya platser och förändras med dessa nya erfarenheter, han resonerar och påverkar sig själv - och därav blir berättelsen i The Painted Bird en omedveten kritik mot den borgerliga filosofins människosyn; att människans identitet är statisk och evig.

Istället framkommer en bild av människan som en dialektisk varelse, en social varelse som inte är stöpt i en natur (antingen ond eller god) utan ständigt är i en förändringsprocess. Stundtals försäkrar även Kosinski läsaren i romanen att det är så vi som läsare ska tolka människornas onda handlingar, att de fördomsfulla, rasistiska, och rent av sadistiska bönderna pojken stötte på inte handlade på det sättet för att de var onda, utan för att de som helt vanliga människor levt ett analfabetiskt liv isolerade från omvärlden, utelämnade till naturens och andars krafter.

Så även om Kosinski kanske hade velat att romanens tema skulle fundera som ett eklektiskt argument mot kollektivet och för den enskilda individens frihet, så kunde inte romanen p.g.a. Kosinskis hederlighet som realistisk konstnär undvika att reflexivt beskriva människan och verkligheten på ett annorlunda sätt.

En mycket intressant och gripande roman, dessutom mycket lättläst med ett vackert språk, och därav en rekommendation till alla. Som en viktig del inom Förintelselitteraturen har den också en utmärkt funktion som möjlig läsning för elever inom skolan.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Jerzy Kosinski, Polen, Andra Världskriget, litteratur, roman, bok, Förintelsen, Förintelselitteratur, dialektik, filosofi, identitet, människan, miljö, social, historia, The Painted Bird

Frida Kahlo och Diego Rivera ställs ut i Göteborg

2011-09-29T14:05:00.004+02:00

(Frida & Diego - bröllopsfoto år 1929)

I Göteborgsposten nås vi av nyheten att målningar av Kahlo och Rivera kommer att ställas ut på Göteborgs konstmuseum under hösten (23 oktober till den 22 januari). Det ska tydligen vara verk som inte tidigare visats i Sverige, vilket bara gör min frustration av att inte bo i Göteborg ännu mer intensiv. Det betyder att det är mer än en plikt för alla radikala konstälskare i Göteborg att besöka utställningen!

Frida Kahlo och Diego Rivera är en av den moderna konstens mer intressanta konstnärspar, enormt inflytande och dessutom vida populära. Kahlo blev dock inte känd som konstnär för folkflertalet förrän på 1980-talet, cirka 30 år efter sin död. Tidigare var hon mer känd som hustru åt Rivera, den stora Mexikanske konstnären som målade uppmärksammade muralmålningar - ofta med radikala motiv som speglade hans politiska övertygelse - runt om i världen. Kahlo var också politiskt radikaliserad, bägge övertygade kommunister, som också kom att hjälpa Leo Trotsky, den främste kritikern av det stalinistiska systemet i Sovjetunionen och annorstädes, i sin landsflykt från Stalinsovjet. Rivera blev vid ett tidigare tillfälle, närmare sagt vid 10 årsminnet för Oktoberrevolutionen i Moskva 1928, utesluten för anti-stalinistisk aktivitet. För oss socialister, som kritiserar stalinismen som fenomen, är Rivera och Kahlo också inspirerande som politiska tänkare.

("El Hombre, Controlador del Universo" - Diego Rivera)

Både Rivieras och Kahlos målningar är berättande, och med det i likhet med Mexikansk folkkonst och Mayakulturens konst, i det att de kommunicerar en berättelse till betraktaren. Jag finner Kahlos målningar ofta smärtsamma och mörka, trots sin naivistiska stil och starka färger just p.g.a. de starka symboliska motiv som målningarna bygger på. Hennes målningar är mer av självreflekterande uttryck, medan Riveras symbolik innehåller mer av en metapolitik.

(The Wounded Deer - av Frida Kahlo år 1946)

Intressant?
Media: DN,SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Diego Rivera, Frida Kahlo, Mexiko, konst, kultur, politik, anti-stalinism, radikal, Göteborg, utställning

Vulgärt hat mot vänstern ett hot mot yttrandefriheten

2011-09-12T13:33:00.001+02:00

Så berättar tyvärr en av landets mer intressanta vänsterintellektuella bloggare, professor i zoologisk ekologi, Erik Svensson att han stänger sin blogg (Biology & Politics). Anledningen är den hårda debattonen och den vulgära stigmatiseringen som den borgerliga ledarskribenten Mats Skogkär fört mot Erik Svensson i en av landets största morgontidningar. Erik förklarar på Second Opinion:

"Efter Skogkärs attack på ledarplats mot mig i augusti 2011 tog jag till slut beslutet att lägga ner min blogg ”Biology & Politics”, som varit aktiv i mer än fyra år, sedan januari 2007 och haft hundratusentals besökare. Skogkärs smutskastning var dock enbart den utlösande faktorn, under dessa åren har jag vid upprepade tillfällen blivit utsatt för hån och verbala attacker från diverse anonyma högersympatisörer, bloggare med extrema nyliberala sympatier och s. k. ”klimatförnekare”, som inte tror på den antroprogena växthuseffekten av ideologiska skäl.

Hatet från höger gör att jag nu längre inte orkar längre, och detta hat är sannerligen inte begränsat till anonyma röster i bloggosfären och bland sociala medier. Avskyn mot vänstern går däremot djupt in i den borgerliga mainstreamfåran. Skogkär är ett, men inte det enda exemplet på detta hat, som är ett av de största hoten mot yttrandefriheten idag p. g. a. den rädsla och självcensur som hetsen det politiskt korrekta givit upphov till."

Det är sannerligen sorgligt att en av de mest klarsynta, intellektuellt hederliga rösterna, nu känner att han inte längre orkar stå emot en allt mer aggressiv höger, som i sin ideologiska kamp inte skyr att attackera enskilda bloggare med Guilt by Assocciation-taktik.

Intressant?
Media: Syds1, Syds2, Syds3
Läs även andra bloggares åsikter om Mats Skogkär, höger, borgerligheten, borgerlig debattör, retorik, vulgär, hat, debatt, diskussion, kritik, yttrandefrihet

Fackförbundet utan vision

2011-09-09T13:34:00.001+02:00

Det var med vissa blandade känslor jag följde nyheterna om att det TCO-anslutna fackförbundet, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), sedan den 2 september i år byter namn till Vision. Det var glädjande att se en fackförening satsa på sig själv, att ge en glimt av kämparglöd i en tid då näringslivets intressen tillsynes dränkt arbetarrörelsen i en passiv dvala och utdragen regression.

Men glädjen varade tyvärr inte längre än till att det enbart var en glimt av en dödsryckning. Det syntes redan i själva valet av namnbyte, inte för att det tidigare namnet var särskilt lockande, men namnet Vision är inte bara intetsägande, det visar också hur förbundet i sig själv genomgår en identitetskris. Så som Daniel Wiklander, chefredaktör för Arbetaren, tolkar det: "namnet hade lika gärna kunnat bäras av ett försäkringsbolag". Och det är där problemet med den nutida arbetarrörelsen ligger. Självförtroendet som fackförening, och insikten om vad en fackförening har för funktion för sina medlemmar förutom att agera som ett försäkringsbolag.

Namnet i sig är kanske inte så intressant som innehållet. Tyvärr får man väl också erkänna att det innehållsfattiga namnbytet också speglar SKTF/Visions självbild. På den nya hemsidan lockar förbundet nya medlemmar med "Träning, semesterstugor, tidningar och kurser", karriärcoachning, CV-granskning och intervjuträning. Vart har insikten om sig själv som ett fackförbund som kämpar för medlemmarnas intressen tagit vägen? Varför finns det fackförbund för lönearbetare? Det är inte särskilt märkligt att lönearbetare känner tvivel inför att organisera sig, när organisationer som Vision misslyckas med att förstå sitt eget självberättigande.

Men det är "nya" tider nu. Lönearbetarna behöver ju inte föra någon klasskamp längre, för arbetsgivarna vill egentligen alla lönearbetare väl - kapitalismen är inneboende god - så låter det från apologeterna, och så upprepas den ideologiska världsbilden som domineras av näringslivet. Arbetare ska tänka på sin individuella karriär, sitt individuella nätverksskapande och sitt CV-knåpande. Inte på att gemensam kamp för bättre villkor, och inflytande i arbetslivet gynnar deras intressen - och att detta faktiskt strider mot arbetsgivarens intressen. Om detta må arbetarrörelsen återigen medvetandegöra, och därav få engagemanget återigen att glöda.

SKTF/Vision sviker sina medlemmar genom att göra deras gemensamma intressen till enskildas angelägenheter, till enskildas arbete att fila på CV, få coachning och träning - som om problemet i dagens massarbetslöshet, offentliga nedskärningar och ökade klasskillnader låg hos den enskilda. SKTF/Vision går till och med så långt i sitt arbetsgivarfokus på den enskilda arbetaren att de förklarar dennes kompetens som "produkten som du ska erbjuda arbetsmarknaden", samt kapitulerar fullständigt för individuell lönesättning och arbetar för ökade [SIC!] löneskillnader inom yrken. Löneskillnader är tydligen bra för att medellönen höjs "så småningom", inte nog med att det är märkligt hur en fackförening inte vill arbeta för ökad jämlikhet, det är även ett märkligt sätt att använda statistik då medelvärde innebär en stor risk för missvisande siffror. Enligt SCB: "Medianen kan vara ett lämpligt mått om observationer har en sned fördelning med många höga eller låga värden. I motsats till medelvärdet påverkas inte medianen av sådana extremvärden." Med andra ord, ju mer löneskillnad (som alltså SKTF/Vision vill ha) ju mer missvisande är medelvärdet som statistisk metod. Tyvärr får jag medge att SKTF/Vision är en del av arbetarrörelsens problem, där en bristande självbild drivit den i händerna på arbetsgivaren. Därav är det tveksamt om det överhuvudtaget går att benämna SKTF/Vision som ett egentligt fackförbund, utan mer som en förlängd arm av svenskt näringsliv.

Intressant?
Bloggat: Skumrask1, Skumrask2, Skumrask3
Media: SvD, DN, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Vision, SKTF, varumärke, försäkringsbolag, fackförbund, arbetare, arbetsgivare, arbetstagare, kapitalism, arbetsköpare, arbetsmarknad, arbetarrörelse

Kandidaterna svarar Staffan Norberg (V)

2011-09-01T12:19:00.000+02:00

På DN:s debattsida har en av kandidaterna till ordförandeposten i Vänsterpartiet, Rossana Dinamarca, skrivit en replik till Staffan Norbergs stundtals raljerande debattartikel igår. Det är glädjande att läsa att även Dinamarca kritiserar Norbergs uppmaningar på liknande sätt som jag gjorde igår, att Norbergs uppmaningar innebär en anpassningspolitik som skulle innebära döden för ett parti som vill vara relevant även i framtiden:

"Jag ser gärna en diskussion om hur vi kan utveckla vår utbildnings-, miljö- och utrikespolitik för att vi ska bli mer angelägna för människor. Att anpassa oss efter andra är däremot dödfött för en vänster som vill vara relevant i framtiden.Politik handlar alltid om att prioritera. Jag tycker att framtidens vänster måste våga prioritera rättvisa och jämställdhet. Om vi inte gör det saknar vi existensberättigande."

Jag hade dock velat se lite mer substans i Dinamarcas replik, men det kan vara en konsekvens av det textutrymme som Dagens Nyheter gav henne. Det hon skrev om behovet inom äldreomsorgen, kvalitativ utbildning för alla, satsning på sjukvården, samt att partiet utvecklar en näringslivs- och industripolitik var dock glädjande. Jonas Sjöstedt, en av de andra kandidaterna till partiledarposten, svarar också han på Norbergs debattartikel. Jag anser att Sjöstedt på den senare tiden faktiskt överraskat på ett positivt sätt, från att tidigare ha blivit positionerad bland partiets högerfalang, bland de "gamla förnyarna" som exempelvis Staffan Norberg, så har Sjöstedt visat på en mer konstruktiv attityd till förändring utan att urlaka vänsterpolitiken inom partiet. Det visas också genom det svar som Sjöstedt skriver på sin blogg:

"Det kändes som om Staffan hittat en sju år gammal text i datorn och skickat in den utan att läsa igenom den igen. För jag känner inte igen mig i det Vänsterparti som han beskriver. Det är så illa att Staffan delvis målar en nidbild av vår politik. Den uppgiften tycker jag att vi kan lämna till borgerliga ledarsidor."

Det är verkligen oförståeligt på vilket sätt Norberg förskaffat sig sina nidbilder över det parti som han själv är medlem i, han borde inte ha fått en totalt annan bild av partiet än vad partiet faktiskt är. Att påstå att partiet inte har finansierade förslag, när partiet aldrig lägger fram ofinansierade förslag i riksdagen, ja då måste man på allvar fråga hur väl insatt Norberg kan vara i sitt parti.

Intressant?
Bloggat: Homo politicus, Emil Broberg
Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Norberg, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, vänsterpolitik, politik, ekonomi, debatt, diskussion, Rossana Dinamarca

Staffan Norbergs kritik mot (V) efterlängtat och frånstötande

2011-08-31T09:57:00.006+02:00

Det som är efterlängtat med Staffan Norberg, vänsterpartistisk kommunalråd i Södertälje, är att han äntligen introducerar en innehållsrik politisk debatt i diskussionen om vad som kommer efter Lars Ohly. Hittills har det blott varit fagra ord, och tomma uppmaningar om förändring från de nuvarande kandidaterna som stått för det mesta av diskussionen.

Men även om formen för Norbergs kritik är efterlängtat som introduktion till en kvalitativ diskussion, så är hans innehåll däremot frånstötande. Hans punktformade uppmaning som "gammal förnyare" (d.v.s. förnyare av den opportunistiska typen) målar upp en anpassning till den högerpolitiska mittfåran. För att slå bort eventuell kritik mot denna Norbergska anpassningspolitik stigmatiserar han all kritik med att man riskerar bli "högerpestförklarad och hamna i skuggan", som om kritiken mot hans anpassningspolitik inte var legitim. Det är den naturligtvis.

Norbergs uppmaning skulle innebära att Vänsterpartiet skulle tappa nästan all konkret vänsterpolitik som fortfarande finns inom partiet, och ersättas av en liberal allmänhumanism. Något som Vänsterpartiet redan idag har förmycket av. Norberg får gärna kalla ett sådant parti för Vänsterpartiet, men något parti för vänsterpolitik är det inte, om vi nu med vänsterpolitik syftar på ett arbete för ett socialistiskt samhälle.

Den första punkten Norberg vill få ändrad är den ekonomiska politiken inom partiet: "Ett parti som i alla lägen tycks ha ett överflöd av pengar och alltid ser den kommande budgeten som den sista före jordens undergång, behöver lära sig skilja på goda tider och dåliga tider och spara mer de goda åren för att kunna använda under de dåliga". Vart har vi hört detta påstående förut? Jo, på landets borgerliga ledarsidor och från diverse högerpolitiker som mantrar att vi inte har råd med en allmän välfärd. Det är ekon från nyliberala politiker som Margaret Thatcher vars politiska retorik varnade om att det bara fanns en väg. Påståendet är grundfalsk, då den bygger på en allvarlig missuppfattning av hur det kapitalistiska samhället försörjer människor. När högerpolitiker och vilsna socialdemokrater varnar om en åldrande befolkning och en minskande arbetande befolkning så försöker de måla upp en bild av att det är personer som försörjer andra personer inom en marknadsekonomi, när det i själva verket är pengar som gör det jobbet. Så varför använder dessa politiker en falsk bild över vårt samhälle? Svaret på den frågan är tämligen cyniskt enkel; nämligen för att motivera en politik för privatisering, eller förhindra investering i välfärden.

Daniel Ankarloo har skrivit mycket intressant om dessa välfärdsmyter och har visat att det är ett allvarligt misstag att påstå att framtidens åldrande människor ska betalas med dagens inkomster. Framtidens inkomster kommer att betala framtidens befolkning, och framtidens förväntade inkomster kommer också att stiga. De åldrande ökade också med ungefärlig mängd som nu varnas för i framtiden under perioden 1990-2010, detta utan att det blev nödvändigt att jobba mer (tvärtom sjönk sysselsättningsgraden), istället sjönk skattekvoten samtidigt som skatteskulden sjönk, och den offentliga sektorns andel av BNP:n minskade med 320 miljarder kronor. Det finns således inget finansieringsproblem vad gäller den allmänna välfärden. De som påstår det använder rökridåer för att motivera en borgerlig försämringspolitik.

Norberg fortsätter sedan med att raljera om "tragiska personer" i programmet Lyxfällan, och önska att partiet likt det hyperkapitalistiska Kina kastar planhushållningen på soptippen. Sådana raljerande uppmaningar kan bara ses som meningslösa provokationer för en som är ute efter medial uppmärksamhet (inte första gången Norberg kritiserar partiet i Dagens Nyheter). Ett drag som går som en röd linje för de "gamla förnyarna" inom partiet, bittra förlorare som desperat utnyttjar borgerliga tidningars intresse över vilken kritik som helst gentemot vänsterpolitik. Ett intressant påstående som Norberg dock snuddar vid är det att: "Ett socialistiskt samhälle går att kombinera med marknadslösningar". Det är en diskussion inom den socialistiska vänstern sedan Karl Marx dagar, och inte alls något nytt, men slutar ändå inte att vara aktuell. Eftersom det socialistiska samhället är det mellanstadie som skall sträva efter klassamhällets avskaffande kan det inte heller sträva efter en blandekonomi med marknadsinslag, eftersom marknaden förutsätter privategendom och klassindelning. Socialismen definieras därmed med en strävan att avskaffa marknaden. Marknaden och kapitalismen är visserligen två fenomen, men kan inte på något sätt behandlas på ett varsitt självständigt sätt. Marknaden är en konsekvens av privategendomen och klassamhället.

Norbergs andra punkt i sin kritik handlar om partiets utrikespolitik, som raljant beskrivs som en uppdelning av "onda" och "goda". Norberg misslyckas att tala ur skägget, och faktiskt visa vad han egentligen menar. Kritiken saknar konkreta exempel.

Norbergs tredje punkt i sin kritik handlar om flyktingpolitiken, där Norberg vill inskränka på invandrares rätt att bosätta sig vart de vill i landet. För ett parti som värnar människors frihet och rättigheter är detta rent av frånstötande. Det finns många andra sätt att kritisera den förda invandrings och flyktingpolitiken, vilket också är en av partiets starka sidor. Vänsterpartiet borde göra dess kritik mot invandringspolitiken mer synlig för att vända den politiska diskussionen ifrån den invandrarfientliga diskursen till ett mer strukturellt och effektivt tänkande.

Norbergs fjärde punkt i sin kritik handlar om att partiet borde återigen bli ett parti för jobbskapande - något Norberg väljer att ta högeralliansens begrepp "arbetslinjen" för att beskriva en sådan politik. Alliansens så kallade "arbetslinje" har dock inte visat sig vara jobbskapande politik, utan snarare en reaktionär försämringspolitik riktad mot sjuka och arbetslösa. Om detta får vi inte veta av Norberg. Att vänstern misslyckats med att få fram denna sanning om högeralliansens misslyckade jobbpolitik, är det verkliga problemet, om detta borde Norberg fundera på.

Till skillnad från Norberg anser jag inte att partiet behöver bli mer reformistisk, bli mer anpassningsbar, utan istället måste partiet kasta dess reformistiska strategi överbord och inte bli ett vänsteralternativ till Socialdemokraterna. Det måste bli självsäkert nog att kunna ta sin egen väg förutom den reformistiska anpassningspolitiken. Det gäller att avslöja kapitalets spelregler, inte följa dem.

Tidigare artiklar i ämnet:

Vad är det för fel med Vänsterpartiet? 1.0

Vad är det för fel med vänsterpartiet? 2.0

Vad är det för fel med vänsterpartiet? 3.0

Vad är det för fel med vänsterpartiet? 4.0

Intressant?
Bloggat: Svensson
Media: Röda Rummet
Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Norberg, vänsterpolitik, höger, vänster, politik, vänsterpolitik, Lars Ohly, borgerligheten, högeralliansen, Alliansen, välfärdsmyter, finansiering, ekonomi, utrikespolitik, flyktingpolitik

Massans explosiva uppror i London - ett tecken på en global ordning i ständig kris

2011-08-14T20:24:00.014+02:00

"Under rådande förhållanden tvingar kriget alla nationer,

också dem som utger sig för att vara de mest demokratiska,

att bli auktoritära och totalitära." - John Dewey

Citatet inleder Michael Hardts och Antonio Negris bok Multituden, andra delen i sin filosofiska trilogi över vår globala politiska ordning, och speglar de senaste händelserna i London där premiärministern i reaktion mot en underklass i uppror uppmanar till censur av de sociala fria medierna och större poliskontroll - som vilken diktator som helst.

Vad är det då för global maktordning som finns nu? Och varför gör massan uppror? Varför ser vi en massa av människor bekämpa maktordningen i land efter land, från Egypten till Storbritannien? Detta måste förklaras, och diskuteras. Så vart finner vi då denna diskussion och viljan till förklaring? Det höger-konservativa samtalet har redan gett upp viljan till förklaring, och försöker istället undvika diskussionen genom mytologiska upprepningar om människans immanenta "egoism", som en återspegling av det konservativa hatet mot pöbeln (se exempelvis Johan Lundberg på TV4 och Johan Hakelius på Aftonbladet).

Hos den intellektuella vänstern finner vi dock ett intressant genombrott i viljan att förklara samtiden och öppna upp för en konstruktiv debatt. Några av dess aktörer är filosoferna Hardt & Negri som jag nämnde här ovan inledningsvis. Hardt & Negri ingår i den nya filosofiska strömning som förutser en progressiv möjlighet, som en konsekvens av denna globala maktordning, nämligen en myriad, eller i Hardts & Negris termer multitud av olikheter, mångfald och skillnad som utgör ett alternativ till maktordningen. I samma TV4-klipp som Lundberg här ovan öppnar Samira Ariadad (skribent för den anarkistiska tidskriften Brand) för en sådan diskussion där hon ger upproret i London "en myriad av förklaringar", men samtidigt påpekar att de tyngsta är sociala.

För ett år sedan deltog jag i en intressant studiecirkel på bloggosfären om boken "Det stundande upproret" (DSU) skriven av "den osynliga kommittén", den boken drivs av en vilja att beskriva vår samtid som på många sätt liknar Hardts & Negris analyser. När Hardt & Negri benämner den globala ordningen gör de det i termen "imperiet", medan DSU nämner den med termen "metropolen". Idén som delas är att den globala ordningen i mångt och mycket har upplöst nationalstaterna som självständiga aktörer. Ett globalt system som binder ihop land och stad med en upplösande funktion av intensifierade nätverksnoder för kommunikation och samarbete. Detta nuvarande stadie av vårt globala kapitalistiska system skapar, samtidigt som dess utveckling, också människor som hamnar utanför och blir onödiga. Metropolen utmärker sig idag mest, enligt DSU, genom att den försöker försvara sig själv genom att skaffa sig total kontroll av informationsflöden, som fungerar som livsflöden för metropolen. Likaså menar Hardt & Negri att vi idag lever i ett globalt socioekonomiskt system som:

"präglas av samarbete och innefattar skapandet av sociala relationer och kommunikationsnätverk, vilket innebär att all verksamhet i samhället, inklusive de fattigas aktivitet, blir produktivt på ett mer direkt sätt än tidigare"(s.162, Multituden)

DSU ser dock hur Metropolens struktur av flöden också gör den "en av de mest sårbara mänskliga sammanslutningar som någonsin existerat"(s.43). Vilket bara ökar den progressiva rollen för de fattiga och fattiga arbetslösa, de som inte riskerar förlora något eftersom de inte har något, och som dessutom innehar en nyckelposition i den nuvarande ordningen.

Vad betyder då allt detta, dessa filosofiska begrepp och försök att förstå vår samtid? Det kan tyckas irriterande pretentiöst att hitta på nya ord för att beskriva vår verklighet. Varför kan inte Hardt & Negri skriva och prata och skriva så som alla andra? Det bör dock inte vara filosofens roll. En filosof bör utmana vårt tänkande. Och vårt tänkande påverkas av det språkbruk vi använder, och tvärtom. För att se på oss själva och vår omvärld, som ständigt är i rörelse, i nya ögon behövs nya begrepp. Detta är den praktiska filosofiska traditionens roll. Att genom språkliga bilder, till synes provokationer, hjälpa oss förstå bättre. Här finns en intressant anknytning mellan filosofen och konstnären.

Vårt nuvarande språk är kopplat till vår nuvarande allmänna globala ideologi, som reflekterar vår globala maktordning. Ända sedan Karl Marx ideologikritik har språket förlorat sin harmlöshet, det var Marx som förändrade vårt sätt att förhålla oss mellan teori och praktik genom att visa att vi lever genom våra idéer och begrepp. Filosofens roll skulle inte längre vara att passivt återspegla världen:

"Marx upptäckte att språket inte bara är medlet eller instrumentet för ett förut existerande medvetande. Det är medvetandets samtidigt naturliga och sociala miljö, dess existens. Språket föds med behovet av meddelelse, med "handeln" i allmän betydelse mellan de mänskliga varelserna. Medvetandet, som är oskiljaktigt från språket, är således socialt till sin karaktär. Det återstår att ange vad de mänskliga varelserna har att meddela varandra, vad de skall säga. Till en början handlar det om den förnimbara omgivningen, om de omedelbara banden mellan personerna." (Henri Lefebvre, i texten: "Marx sociologi")

Därav är det ett misstag att tolka de nya begreppen som multitud, imperie och metropol som ett ytterligare försök att stapla nya idéer. Begreppen reflekterar en riktig värld, men som också öppnar upp för nya möjligheter för oss genom att den får oss tänka på ett nytt sätt. Det är genom detta vi kan förstå varför vi idag har en massa som i land efter land agerar som om den inte har något att förlora, eftersom den i systemet blivit onödig och därav gynnas av att systemet kollapsar. De öppnar också upp förklaringar till varför den globala ordningen då och då visar på kriser, som miljökriser och finanskriser - nämligen den att systemet i sig är i ständig kris. Det är detta ständigt krisande systemet som jag syftar på med citatet i början av detta blogginlägg, nämligen ett globalt system som försöker rädda sig själv från sin immanenta kris genom repressiva åtgärder och tumma på medborgerliga fri- & rättigheter.

För att förstå vår omvärld och vår roll idag behöver vi diskutera detta. Hur ska vi på ett positivt och kreativt sätt tackla den krisande globala ordningen?

Intressant?

Media: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, AB1, SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om London, kapitalism, uppror, plundring, kravaller, massan, imperiet, multituden, Det stundande upproret, Michael Hardt, Antonio Negri, Karl Marx, filosofi, begrepp, termer, språk, ideologi, finanskris, miljökris, kris, kontroll

Det intellektuella haveriet angående terrorattentaten mot den norska arbetarrörelsen

2011-07-31T12:23:00.008+02:00

Bland otaliga briljanta analyser av de politiska terrorattentaten i Norge, som typiskt nog - och hedersamt - främst kommer från den vänsterpolitiska ytterkanten, så avslöjas också vilka debattörer som inte riktigt når fram till en tillfredsställande analys. Man skulle rent av kunna tolka det som idag kan ses och höras i diverse debattprogram, soffmorgon-program, och panel-diskussioner som en tummelplats för samtidens intellektuella haveri. Det allra värsta exemplet för ett sådant haveri var när "vänsterdebattören", och tillika debattredaktören på Aftonbladet, Lotta Gröning i dagens SR-P1:s Godmorgon Världens debattpanel lyckades med den svåra konsten att på mindre än en kvart:

1: Ifrågasätta att högerextrema debattinlägg ska modereras på tidningars kommentarsfält på internet.

2: Förneka att Sverigedemokraterna, och andra ultrakonservativa och islamofobiska partier, ska ha något som helst ansvar för den världsuppfattning som terroristen Anders Behring Breivik delade i mångt och mycket.

3: Uppmana politiker och journalister att lyfta fram Sverigedemokraterna.

4: Kritisera att vi inte ser nazisterna (som sitter i kommunstyrelsen i Grästorp) i massmedia.

5: Tipsa Sverigedemokraterna att putsa på sin retorik genom att prata mer i "politiskt korrekt" termer.

6: Ifrågasätta att "vi" ska ha rätt att tycka att någon har fel.

7: Påstå att Anders Behring Breivik skapats av det "nordiska välfärdssamhället".

8: Tycka att Fredrik Reinfeldt hanterat terrorattentaten i Norge på ett bra sätt.

Märk väl att detta är Lotta Gröning, en påstådd vänsterdebattör, inte någon vulgär högerdebattör som har intressen att försvara högerextrema, nationalistiska och islamofobiska tankegods. Hon är helt övertygad om att fördomar kommer att försvinna bara de får komma ut i massmedia och spridas. Denna blinda övertygelse hos Gröning verkar komma ifrån en annan grumlig övertygelse som hon delar med bland annat Sverigedemokraterna - nämligen att det inte är "politiskt korrekt" att "att kritisera integrationspolitiken", som hon formulerar det i en efterföljande diskussion på Lars Ohlys facebooksida. Att vänstern kritiserat integrationspolitiken långt innan den högerextrema rasistiska kritiken blev etablerad verkar inte Gröning vara medveten om, den enda legitima kritiken mot integrationspolitiken verkar vara den rasistiska enligt Gröning.

Problemet är att detta intellektuella haveri är just det som har gjort att den högerextrema, nationalistiska och islamofobiska idémassan kunnat sprida sig i Europa. Ty så fungerar fördomar och andra irrationella villfarelser. Det skapar ett politiskt klimat som legitimerar rasism och hat mot arbetarrörelsen.

Vi har inte råd att vara så blåögda och se fördomar som vilka åsikter som helst, utan verkligen se dem som de är - irrationella åsikter som inte gör något annat än sprider sig som virus varje gång de förs fram i ljuset. Det finns ingen som helst anledning till att hävda någon allmän yttrandefrihet i detta sammanhang, speciellt eftersom det inte är någon rättighet att bli publicerad. Här har massmedia, tidningar, TV och radio ett stort ansvar för att de bidrar till det nyfascistiska klimat i vilket dessa terrorattentat utförs i.

Att Gröning misslyckats, eller helt enkelt låtit bli, att analysera Anders Behring Breivik motiv till sina terrorattentat märks än mer när man läser hennes blogg på Expressen. Där har hon lyckats tolka honom som nazist, och därmed lyckats missa att Breivik har en övertygad nyliberal syn på ekonomisk teori, samt hyser ett stöd till staten Israel. Anders Behring Breivik är närmare den etablerade extremhögern i Europa, som exempelvis Sverigedemokraterna eller English Defence League (EDL), än obskyra nazistgrupperingar.

Jag slås av Grönings totala intellektuella haveri i dagens Godmorgon Världen, men sen påminns jag av att jag alltid lyckats överaskas av hennes märkliga utfall i diverse paneldiskussioner i TV och radio. Hon karaktäriserar det samtalsklimat i dagens Sverige, där åsiktsprogram fylls av åsiktsmaskiner snarare än reflekterande intellektuella. När hon försökte sig på att skriva en debattbok om Mona Sahlin fylldes boken nästan helt av "käbbel istället för debatt". Gröning är som sagt inte ensam om att fylla åsiktsmaskinernas stolar, det finns gott om maskiner i massmedia vars levebröd går ut på att provocera istället för att analysera.

Intressant?
Media: DN, AB, 24, AB2, DN2
Läs även andra bloggares åsikter om Lotta Gröning, terrorism, Norge, nyfascism, islamofobi, nationalism, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, Godmorgon Världen, debattör, debatt, analys, nazism, Anders Behring Breivik

USA:s hemliga fängelser i Somalia

2011-07-19T13:51:00.005+02:00

Författaren och journalisten Jeremy Scahill (samma författare som skrivit den intressanta boken "Blackwater - världens mäktigaste privatarmé") rapporterar i sin senaste artikel i The Nation om CIA:s hemliga fängelser i Somalia. Sådana hemliga platser som Barack Obama lovat att USA ska ha avvecklat. Det märkvärdiga i detta avslöjande är, som Scahill säger i Russia Today, att stora amerikanska mediaföretag som CNN och ABC är medvetna om att CIA utför olagliga operationer i afrikanska länder som Somalia, men väljer att antingen inte rapportera om dem eller helt enkelt låter CIA vinkla rapporteringen.

Det som Scahill rapporterar om är alltså ett fängelse i Somalia, som av Scahill beskrivs som en smutsig och fuktig fängelsehåla utan fönster. Där förs människor som anklagas för att vara "terrorister" - även barn - utan rättegång, och utan insyn från exempelvis Röda Korset. Fängelsehålan drivs av den Somaliska säkerhetstjänsten, men de som arbetar där är betalda av CIA, och amerikanska agenter förhör de fängslade. Dessutom rapporterar Scahill att amerikanska soldater regelbundet, i sin jakt på "terrorister" mördar oskyldiga människor och hela familjer. Därav också skapar fiender som annars inte skulle ha funnits. Allt detta givetvis också under näsan på amerikanska journalisters nästipp, utan att det rapporteras - utan bara det som media anser att folk vill veta. Det vill säga vad CIA vill att folket skall veta.

Här har vi alltså återigen en bekräftelse på den mediaanalys som Noam Chomsky och Edward S. Herman beskriver som "Manufacturing Consent". Där massmedia fungerar som en social kontroll av befolkningen genom propagandamodeller som "kriget mot terrorismen", som ersatte den under Kalla Kriget så vulgära antikommunismen. Sanningen är inte drivkraften hos den västerländska massmedias journalistiska rapportering, utan en sofistikerad vinkling genom olika propagandamodeller. Frihet och demokrati är alltså tyvärr enbart potemkinkulisser hos det stora landet i väst.

Intressant?
Media: SVD, DN, SVD2, DN2, DN3
Bloggat: Fajaf
Läs även andra bloggares åsikter om Jeremy Scahill, The Nation, CIA, USA, Somalia, fängelsehåla, hemligt fängelse, olagligt, illegalt, Röda Korset, kriget mot terrorismen, propaganda, massmedia, journalistik, säkerhetstjänst

Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC-Syndikalisterna

2011-07-11T17:34:00.011+02:00

Högerflygeln inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen slutar aldrig att stryka näringslivet medhårs, till och med när det gäller arbetsrättsliga konflikter bekänner karriäristerna färg och tar näringslivets sida.

Tidigare har det varit socialdemokraten och PR-mannen Harald "Spionsossen" Ullman, vars egna bolag Ullman PR försvarat företag gentemot fackförbund sedan han bildade det (bland annat lågprisföretaget City Dental, som sålde billig polsk tandvård utan kollektivavtal). Ullman har på senare tid gjort sig känd för att i den offentliga debatten försöka sabotera det rödgröna samarbetet, med särskild agg gentemot all sorters vänsterpolitik (mot Vänsterpartiet i synnerhet), men har också genom sitt bolag försvarat företaget Berns Salonger i en pågående arbetsrättskonflikt där Ullman bidragit en smutskampanj gentemot de berörda arbetstagarna som representeras av SAC-Syndikalisterna.

Han råkar också ha varit delägare i den PR-byrå som idag är Rådhusgruppen (innan Ullman blev avslöjad för att ha spionerat på en TV4-journalist som granskade några av hans vänner), som nu har givit ut en bok om SAC-Syndikalisterna. "Syndikalisternas nya ansikte" heter den, och är en upprepning av de gamla lögnerna som Berns Salonger tidigare försökt sprida genom PR-männen Ullman och L-O Pettersson. En av Rådhusgruppens funktioner enligt dem själva är att hjälpa: "företag som vill reda ut relationerna med sina anställda och deras fackliga organisationer [SIC!]". Ullman och L-O Pettersson har tidigare deltagit och arbetat tillsammans på ett s.k. "konfliktseminarie" av Berns Salonger i Almedalen förra året. Ett debattseminarie där inga representanter från SAC-Syndikalisterna fick delta.

Boken ges alltså ut av Rådhusgruppen, på uppdrag av Berns Salonger - och är alltså en partsinlaga. Av någon outgrundlig anledning har dock SR-Nyheter/Ekot rapporterat om detta bokutsläpp idag utan att nämna att boken är en partsinlaga. Petter Nilsson på Aftonbladets Kulturblogg uppmärksammar också hur SR-Nyheter/Ekot helt okritiskt refererar författarna till boken, Willy Silberstein och Lars-O Pettersson (ja just det, samma Pettersson som tidigare lobbat för Berns Salonger tillsammans med vännen Ullman) som journalister. Ingenstans går det att finna, varken i artikeln eller i radioinslaget att boken är en partsinlaga.

Bland de otaliga lögnerna som Berns Salonger försökt sprida för att få sympatier i den pågående arbetsrättsliga konflikten är den påstådda ekonomiska utpressningen den som PR-männen nu mest trycker på. Den "ekonomiska utpressningen" på 1,4 miljoner handlar om att SAC-Syndikalisterna kräver att Berns återanställer de organiserade arbetarna, med en möjlighet enligt rådande praxis på arbetsmarknaden att köpa ut dem. Det handlar alltså inte om någon utpressning, utan om en praxis på arbetsmarknaden, som de socialdemokratiska fackföreningarna själva arbetat fram. Det är denna "utpressning" som alltså L-O Pettersson och Silberstein menar liknar som "maffiametoder".

En annan dimridå L-O Pettersson försökt sig på, för att försvara Berns Salonger, var när han vågade påstå i LO-tidningen att Berns ledning inte visste om arbetarnas arbetsvillkor. Är man köpt av Berns ledning kan man ju alltid försöka agera blåögd.

Med sådana här mutkolvar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen är det inte märkligt hur fackföreningar, och det socialdemokratiska partiet urlakats och tappat sina kärnväljare och arbetare. Det vore därför intressant att få veta vad socialdemokrater anser om dessa högermän inom de egna leden, är det meningen att de ska få härja hur fritt som helst tills de sänker hela arbetarrörelsen i sank? Ullman, som fortsätter sin tröttsamma skräckpropaganda mot vänsterpolitik, och L-O Pettersson som försvarar den nyliberala globaliseringen och hyllar den nyliberala gurun Johan Norberg.

Tidigare om SAC och Berns:
Lögn-propagandan mot SAC:s blockad av Berns
SAC:s blockad av Berns avslöjar LO:s svaga punkt
Polisen inskränker på fackliga rättigheter
(S) kritiserar Ullman och liberalerna skräckpropagerar

Uppdaterat: LO-Tidningen har nu gjort ett reportage om PR-konsulterna L-O Pettersson och Silbersteins bok. Ingenstans bemöter dock journalisten de av Berns betalda PR-konsulternas ogrundade påståenden.

Intressant?
Bloggat: Jesper Nilsson

Media: Makthavare

Läs även andra bloggares åsikter om Rådhusgruppen, PR-byrå, Socialdemokraterna, arbetarrörelsen, näringslivet, Berns Salonger, SAC, Syndikalisterna, fackförening, arbetstagare, arbetsgivare, lönearbetare, arbetsköpare, Harald Ullman, Lars-Olof Pettersson, Willy Silberstein, Ullman AB, Syndikalisternas nya ansikte, Ekot, Sveriges Radio, partsinlaga

Jimmy Åkessons fascistiska tal i Almedalen - "vi varken är vänster eller höger"

2011-07-10T11:45:00.007+02:00

(En annan högerextrem organisation,
Nationell Ungdom, arbetar även den utefter den
fascistiska retoriken om klassfred, här under en
manifestation på 1 Maj i år)

Högern i den nya västvärlden har lärt sig sin retoriska läxa. Det gäller att fälla krokben på vårt gemensamma språk, och sätta våra definitioner i gungning. Det är så man öppnar dörrar för sympatier. Ett sådant retoriskt tankesätt kräver en viss idealistisk förkärlek, som historiskt varit drivkraften för borgerliga politiska intressen. En materialistisk förståelse passar sig inte, då den behandlar idealistiskt käbbel som just de potemkinkulisser de är.

När Jimmy Åkesson i egenskap av ett högerpopulistiskt, tillika rasistiskt och reaktionärt parti, klär sin organisation i en kuliss av "varken höger eller vänster" spelar han inte bara hos den aristoteliska logiken om statiska och fasta kategorier, utan även i denna populära tendens inom dagens borgerlighet att förneka motsatta politiska intressen (höger och vänster, arbetarrörelse och näringslivet, lönearbetare och arbetsköpare) - den tendens som rättmätigt analyserats som vår tids fascistering. Att helt enkelt försöka sätta demokratin ur spel. Inga konflikter, ingen demokrati, inget hot mot maktens herrar och dess intressen.

Så hur har Sverigedemokraterna fungerat i vårt politiska klimat?

En höger som titulerar sig "varken höger eller vänster" eller "både höger och vänster", och som dessutom arbetar för en "en inkluderande, enande samhörighetspolitik på nationell grund" för att "motverka klasskamp". En sådan politisk höger är inte främmande i vår politiska historia. På första hälften av 1900-talet var den aktualiserad inom de otaliga fascistiska rörelserna i Europa. Retoriken känns igen, och dess reella funktion är att passivisera arbetarrörelsen och att stärka och skydda näringslivet i kristider. Därav Sverigedemokraternas fientliga politik gentemot arbetarrörelsen, som den allt mer försökt tona ner retoriskt efter bland annat Dagens Arbete granskning av partiets arbetsmarknadspolitik.

Bakom retorik om klassfred, samhörighetspolitik, och nationell identitet fungerar Sverigedemokraterna som en kraft för att cementera klasskampen till fördel för den borgerliga klasskampen. Ty staten har även den en borgerlig klasskaraktär, och om den korporativa staten skall gå in och blanda sig i kampen mellan klassintressena blir således den redan fördelaktiga borgerligheten ännu starkare, om inte i faktiska termer totalitär.

Att Sverigedemokraterna dessutom i nästan samtliga röstningar i riksdagen röstat med den borgerliga minoritetsregeringen talar för sig själv att partiet, liksom tidigare högerpopulistiska partier, tappar sin rebelliska identitet när det väl kommer in i maktens korridorer - då tyr de sig till de varma knäna hos maktens herrar. Och budskapet hos Jimmy Åkesson är tydligt idag när han väl fått värmen från riksdagsmakten - i motsatts till de Sverigedemokratiska väljare jag pratat med är inte Sverigedemokraterna ett parti som ska "röra om i grytan" eller "knäppa på näsan" på makten - nej de skall minsann inte ställa till "kaos och oreda". Det är därför inte så oväntat att se hur Sverigedemokraterna därav får sitt väljarstöd minskat med en tredjedel
i senaste opinionsmätningen. Sverigedemokraterna visade sig vara vilket högerparti som helst, villig att närvara maktens herrskapsvärme.

Uppdaterat: Fler som analyserar Åkessons tal med fascistisk idémassa är Brigitte Mral, professor i retorik vid Örebro universitet, i SvD: "Åkesson menar att folkhemspolitiken var en politik mot söndring och splittring, en politik för slit och plikt som motverkar klasskamp och klasshat, ”en nationell politik för det goda hemmet”, för fosterlandskärlek och för en ”samhörighet på nationell grund”. Man måste tänka på att för åttio år sedan låg den typen av folkhemstanke internationellt i tiden och att Hitler använde nästan ordagranna formuleringar i sin regeringsförklaring."

Intressant?
Bloggat: Dougherty, Peter Andersson, Tokmoderaten, Svensson, Badlands Hyena,
Media: SvD, SvD2, EX, SVT, SVT2, AB-Live, AB, AB2, Makthavare, AB3,

Läs även andra bloggares åsikter om Jimmy Åkesson, Sverigedemokraterna, fascism, borgerlighet, rasism, reaktionärt, Almedalen, vänster, höger, klasskamp, klassfred, korporativism, staten, klassamhället, materialism, idealism, arbetsmarknadspolitik, arbetarrörelsen, näringslivet, klassintressen, demokrati, konflikter

Efterlängtat tal i Almedalen av Juholt - som skrämmer hedern ur högern

2011-07-09T12:36:00.006+02:00

Medan Reinfeldts tal i Almedalen befann sig på en arrogant höjd över medborgarnas vardag, var det friskt att få höra Juholts tal. För oss som inte råkar besitta en rövslickarposition, och fortfarande har vår intellektuella hederlighet kvar, så analyserade inte vi Juholts tal som något "omodernt" eller "tråkigt", eller som megafoner på landets borgerliga ledarsidor försöker få talet till en felaktig "karikatyr" av högerregeringen.

Reinfeldts journalistiska apologeter är skrämda av Juholt, "en Bamse laddad med ideologisk dunderhonung". En Bamse som utmanar och kritiserar högerregeringen, det är en indirekt fara för deras beroende av att makten besitter sina positioner. Att Reinfeldt besitter den högsta positionen, så att Expressen kan fortsätta publicera totalitära hyllningsartiklar, så att Dagens Nyheter kan ha en icke-reflekterande ledarsida. Så att borgerligheten slipper att tänka.

Det är överhuvud taget cyniskt att apologeterna, och experterna i TV, tidningar och radio - alla tryggt i en bubbla av borgerlighetens nyspråk - vågar titulera en uråldrig utarmningspolitik som "modern" och som en politik för "medborgarmakt". Medan en politik som vill förbättra möjligheterna för varje medborgare i framtiden får helt okritiskt och oreflekterat tituleras som "traditionell" och "omodern". Att vara politisk expert i dagens klimat är att tolka allt upp och ned; att älska ledaren, och tro på att ett kallt samhälle är oundvikligt. Men så fungerar nyspråk. Dess eufemistiska funktion passar så bra för politik som försämrar. En politik som förbättrar - en sann reformistisk politik - har således inte ett immanent behov av eufemism. Därav har vi också sett en dramatisk ökning av nyspråk i massmedia sedan högerregeringen suttit på makten.

För mig, som är van vid att kritisera Socialdemokratin från ett arbetarklassperspektiv, känner jag mig ganska obekväm i kläderna när maktens herrar och dess apologeter driver mig till att erkänna Socialdemokratins mindre dåliga sidor. De sidor som högerregeringen ersatt med en reaktionär idémassa för att återupprätta ett historiskt fattigsamhälle. Därav var det friskt att få se Juholts tal i Almedalen, ty äntligen verkar det som om den svenska socialdemokratin vaknat upp och antagit den klasskamp som borgerligheten för längesedan börjat marschera med en aggressiv offensiv gentemot arbetarrörelsen. Det är inte, för intet, som högern får sin intellektuella heder bortskrämd.

Intressant?
Media: AB, AB2, GP, SVT, DN, GP2, AB3, EX
Bloggat: Röda Berget, Westerholm, Widegren, Stenholm

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, Håkan Juholt, Dagens Nyheter, journalister, jorunalism, massmedia, intellektuell hederlighet, politik, nyspråk, borgerligheten, högern, socialdemokraterna, arbetarrörelsen, klasskamp, experter, apologeter

Vad hände med den intellektuella hederligheten?

2011-06-21T10:40:00.004+02:00

Agnes Arpi beskriver i en intressant ledare i Expressen den senaste debattkonflikten - denna gång sprungen ur en kritiserad Roland Poirier Martinsson som argumenterat för att sexualitet inte bör vara ett politiskt projekt. Roland Poirier Martinsson, som är kolumnist på Svenska Dagbladet ledarsida och dessutom ledare för Timbros medieinstitut, har tidigare i det offentliga samtalet gjort sig känd som en ultrakonservativ debattör som inte räds att debattera först - och tänka sen.

Det märks i hur han i debatten kring sitt reaktionära ställningstagande om sexualiteten som en politisk fråga, systematiskt undviker den seriösa kritiken, och väljer istället att raljera över den infantila samtalstonen från unga politiker som Hanif Bali (känd på Twitter för sin infantila debatteknik). Agnes Arpi avslöjar därmed Poirier Martinssons egna oförmåga att försvara sitt ställningstagande, varpå han i sedvanlig intellektuell ohederlighet kletar hela debatten med enskilda infantila utfall.

Det är inte första gången Poirier Martinsson väljer den enkla vägen i sitt försvar. För två år sedan på SvD:s ledarsida slog han likaledes bort all kritik mot hans kontroversiella ställningstaganden med att kategoriskt påstå att "vänstern inte kan föra ett samtal", och fokuserade på enskilda citat - medan han hela tiden undvek att ta den seriösa kritiken på allvar. All kritik mot honom klumpades ihop till "medvetna missförstånden, personangreppen och de fördummande förenklingarna".

Poirier Martinsson talar ändock sig varm om det goda samtalet, inspirerad av Jürgen Habermas, och det som jag lärt mig genom åren är att när någon skryter om sin egen goda vilja så förhåller det sig troligtvis tvärtom i verkligheten. Än så länge är det upp till Poirier Martinsson att bevisa sin egen vilja till ett gott samtal, till att börja med krävs det en viss intellektuell hederlighet i sitt bemötande av seriös kritik.

Jag anser i och för sig att välanvända invektiv kan vara, och i vissa fall bör vara, en del i ett intellektuellt samtal och att samtalet absolut inte bör sträva efter något heligt samförstånd - konflikten mellan olika teorier och åsikter måste få en arena att luftas. Att se ett samtal som god endast när vi gemensamt kommer fram till ett samförstånd kan förklara varför vissa blir så provocerade av att samtalspartners har en helt annan åsikt än en själv - därav också blind för maktfaktorers påverkan av utgången av "samförståndet".

Men om invektiv ska vara en tillgång i debatten, ska också dessa fungera som en förstärkare av en substans i argumentationen. Hos infantila debattörer som Hanif Bali finns inte någon sådan substans, däremot hos litterära storheter som August Strindberg var invektiv inte något främmande - men då liksom nu utnyttjades det av ultrakonservativa debattörer för att förstöra samtalet.

Intressant?
Bloggat: Niklas Dougherty, Högbergs Tankar, Martin Moberg

Läs även andra bloggares åsikter om Roland Poirier Martinsson, debatt, samtal, intellektuell hederlighet, sexualitet, ultrakonservativ, konservativ, reaktionär, infantil, Hanif Bali, diskussion, invektiv

Marxistiska reflektioner om Lars von Triers film Antichrist

2011-06-20T22:22:00.004+02:00

Jag vill först och främst varna möjliga läsare att jag kommer att avslöja en hel del av filmens historia, så har du inte sett filmen - gör det genast!

Hos bra konst är det komplexiteten som utmanar oss, och sporrar oss att reflektera. Hos Lars von Trier är detta en viktig del, och i hans film Antichrist finns det många möjligheter i att tolka, då det blandar en verklighetstolkning med en overklig dimension av religiös misogyn bekräftelse. The three beggers och de fria själarna i slutet, är ju bara två av en massa symbolik som kanske till viss del drar fokuset ifrån vad som händer i filmen.

Han och Hon har sex medan deras son ramlar ut ur fönstret och dör. Denna traumatiska händelse genererar ett psykologiskt dilemma som först får uttryck hos Henne, medan Han försöker gömma sig i ett rationellt skal för att rädda Henne från ångesten. Men skuldkänslan (eller sorgen?) är för stark, den tar överhand. Hon försöker rikta sin depression till en sexuell extas med förhoppning att det dämpar skuldkänslorna/sorgen, och till en början lyckas Han värja sig ifrån patientens/Hennes sexuella närmanden genom en professionell medvetenhet - dock misslyckas han tillslut och ger efter, varpå skuldkänslan/sorgen blir en del av den sexuella akten.

Höjdpunkten av detta psykologiska misslyckande ifrån Honom får vi i slutet av filmen i kastrerings-scenen. Hennes våldsamma utfall triggas av att Han avslöjat hennes orsak till att inte fortsätta arbetet med avhandlingen - att Hon sakta men säkert anammat forskningsobjektets verklighetsuppfattning att Kvinnan är närmare Naturen och att Naturen är lika med Satan/Ondskan - att det ligger i kvinnans natur att vara ond. Det våldsamma utfallet triggas också när Han avslöjar att Hon satt fel skor på sonens fötter vilket lett till deformerade ben.

Nå, om det vore sant att Hon verkligen var Satan så kan det tas som en förklaring till hennes våldsamma utfall, men det verkar lika troligt, om inte mer, att Hon verkligen inte vill att Han skall lämna henne (vilket förklarar varför hon sätter stenhjulet i benet på honom).

Men varför räddar hon inte sonen?

Varför satte hon fel skor på fötterna?

Det är möjligt att det är tillfälligheter som passar in i Hennes galenskap om att hon av naturen är ond - alltså efterhandskonstruktioner. Den inte bara reflexivt skapar en alternativ verklighetsuppfattning, utan den anammas också slutligen av Honom när det manifesterats i Hennes Jag-identitet.

Eller så är hennes inneboende ondska verklig och okontrollerbar. Varken helt ond eller god, och att vi alla bär på ondska inom oss, och slutet blir en poäng av att även Han bar på en okontrollerbar ondska - Han dödar Henne.

Det som förenar dessa tolkningar är dess dialektiska innebörd. Hur människor förändras av sin omgivning. Hur allt är i ständig förändring, och hur omöjligt det är att passa in något i definitiva - eviga - roller. På detta sättet är riktigt bra konst också konst som avslöjar den borgerliga, apologetiska, filosofin som en potemkinkuliss och inget annat. Att verkligheten, inklusive oss människor är dialektiskt - ständigt påverkbara av vår omgivning och ständigt skapar vår egen identitet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lars von Trier, Antichrist, film, psykologi, misogyn, Jaget, Varat, ondska, godhet, dialektik

Den förhatliga ungdomen - och det apologetiska köttberget

2011-06-05T14:12:00.003+02:00

Få saker kan elda upp mina nerver som en självupptagen vuxenvärld. Det förnöjda köttberget, som hamnat i en beroendeställning till den omedelbara samtiden, och dess konservativa myter.

Gång för annan levereras det bete till köttberget och det nappar gladeligen på alla bekräftelser på samhällsillusionerna. När vårt samhälle faller ihop av en ökad klasskillnad, haltande välfärd och en massarbetslöshet, så är det naturligtvis behagligt för de förnöjda att förklara medborgarnas bristande tilltro till det politiska systemet med ytterligare potemkinkulisser.

I Dagens Nyheter kunde vi läsa återigen hur ungdomar tappat tilltron till vårt politiska system - eller som kulissen titulerar det; "demokratin". För det vet vi ju alla att vårt samtida system är Demokratin, denna statiska definition som åberopar en rituell handling vart fjärde år, varpå vi väljer experter i vårt ställe som bestämmer åt oss. I vår borgerliga kuliss finns det inte någon diskussion kring begreppet demokrati - "demokrati" är något objektivt - något värde utanför människan och verkligheten - något religiöst synonymt med vår borgerliga demokrati.

Lyckligtvis har inte dessa borgerliga dogmer ännu indoktrinerat den akademiska forskningen, där en livlig och pågående diskussion fortgår om begreppet demokrati. Tyvärr är denna värld fortfarande sluten, inte tillgänglig folkflertalet, tack vare den borgligt ägda massmedia vars dogm äger privilegiet.

Nå, den undersökning som Dagens Nyheter spann på resulterade i en sedvanlig bespottning på samhällets ungdom. De fick ställa sig i skamvrån, som alltid, och försöka förklara varför de inte har den tilltro till vårt politiska system. Artikelförfattaren, med hjälp av villiga "experter" som Jenny Madenstam (statsvetare vid Stockholms universitet), landade i förklaringen om bristande kunskap, och att ungdomen inte får kunskap om "demokrati" i skolan. Jag slås av den nakna bristen av självinsikt hos dessa villiga experter. För hur länge har vi haft en demokratisk fostran i skolsystemet? Men visst är det enkelt och behagligt att sopa bort problemet genom att syfta på okunskap.

Det är förresten en standard för apologeterna till vårt samtida samhälle. När högerextremisterna ökar i Europa är det p.g.a. "okunskap" och efterföljande "intolerans". Ingenstans finns den djupare förståelsen på hur människan reagerar på samhällen i kris. Medan liberalen gör sitt bästa för att nedmontera den demokratiska välfärdsstaten, och därmed underblåser högerextrema vindar, så blir liberalen samtidigt oförstående om varför rasism och önskan om starka ledare finns bland folket. Då finns bara den naiva förståelsen om "okunskap" kvar, det gamla hatet mot pöbeln.

Det är liberalen som är det största hotet mot den lilla demokrati vi fortfarande har i vår del av världen. Det är kälkborgarna som monterar ner vår välfärd och argumenterar nödvändigheten av arbetslöshet som skapar behovet av starka ledare, som fixar mat på bordet, värme i hemmet och arbete till folket.

OBS! Nu visar det sig ju återigen att dessa undersökningar som alarmerar om vår "okunniga" ungdom inte bara är pinsamt dåligt underbyggd vad gäller representation, utan även vad gäller tolkningen av undersökningen. Enligt DN:s pappersutgåva idag så tycker tydligen svenska vuxna lika som ungdomar vad gäller "stark ledare". Tyvärr hamnar sanningen i en notis dagen efter, medan den felaktiga tolkningen fortfarande dominerar.

Intressant?
Bloggat: Unni Drougge
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, demokrati, ungdom, borgerligheten, borgerlig demokrati, välfärd, apologet, Dagens Nyheter, World Values Survey

Folkpartist hyllar nazistisk attack mot förtroendevalda

2011-05-26T15:34:00.004+02:00

Tidningen Expo rapporterade om när förtroendevalda politiker från Vänsterpartiet och Ung Vänster attackerades i Sundbyberg av nazister i lördags. Det var under en demonstration mot utförsäljning av hyresrätter som nazisterna plötsligt gick till anfall:

"– Nazisterna föste undan tjejerna och slängde banderollen i vattnet. Några från oss försökte fotografera dem. Då vände de och försökte ta en av kvinnornas mobiltelefoner, när hon inte släppte slängde de omkull henne, säger en kvinna som var på plats till Expo.

Anna säger att kvinnan som föll till marken slog sin knäskål ur led.

– Det var väldigt obehagligt, alla är ganska skärrade. Det är fortfarande jobbigt att prata om det."

Nazisterna försvann när en från Ung Vänster ringde polisen. Trots det våldsamma anfallet mot folkvalda politiker tog det hela 70 minuter för polisen att komma fram till platsen. Polisens svepskäl var "resursbrist", vilket säger en del om polisens reella prioriteringar.

Det skandalösa kring denna naziattack är dock inte bara polisens passivitet, utan även den att en Folkpartist och tillika förtroendevald som sitter i SL:s styrelse, Alexandra Birk, hyllar nazisternas attack på Expos facebooksida:

PS: Alexandra Birks blogg har tack vare twitter spritt sig som en mörkrets löpeld, där kan man exempelvis läsa hur Birk anser att medborgerliga rättigheter inte ska gälla alla medborgare: "Varför bryr vi oss om vad som händer med dem som anklagas för terrorhandlingar i sina ursprungsländer, som ändå inte erkänner dubbelt medborgarskap utan betraktar dem som en av alla andra inhemska medborgare?". Eller när hon raljerar över "Nordafrikaner osv. ...".

Uppdaterat: Expo har talat med Alexandra Birk efter rapporteringen av hennes hyllande av naziattacken, och hon gör ingen pubel utan står fast vid sitt stöd: "– Det är rätt åt vänstern att de får smaka på sin egen medicin, det var så jag menade.
[... och på frågan vad Birk tycker om politiskt våld svarar hon] att man reagerar så fort man gör något mot vänstern, det är dubbelmoral"

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om nazism, liberalism, Alexandra Birk, Folkpartiet, Expo, Vänsterpartiet, Ung Vänster

När Beatles krossade stalinismen

2011-04-30T13:56:00.003+02:00

SVT:s K special har en intressant dokumentär med titeln "När Beatles väckte den ryska björnen". Den handlar om hur den nya kulturen som Beatles introducerade, och framför allt vilken påverkan denna kulturrevolution hade på Sovjetunionen. Genom smuggling på den svarta marknaden bakom järnridån så spreds Beatles musik på gamla röntgenplåtar. Musiken förklaras som ett "virus" som spred sig och bidrog till att; [parafras]"folk övervann rädslan, och sen tilltron till staten".

De intervjuer som vi kan se i dokumentären visar också på hur Sovjetunionen stadigt genomgick en stagnation, och hur Beatles blev en kompensation för en annars kulturell ofrihet. Det som är trist är dock berättarens svepande överdrifter. Istället för att Beatles hjälpte att få Sovjetunionen på fall med sin kulturrevolution som vände folket mot diktaturen, heter det att Beatles "krossade kommunismen". Hur något kan krossa en idé, och ett samhälle i framtiden som aldrig existerat är inte bara underligt, det är banalt. Denna ihop-blandning av den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen med begreppet kommunism är dock inte så märkligt om man tar hänsyn till att det ingick i diktaturens propaganda; att den ville skapa ett "kommunistiskt samhälle" som ett arv från den revolutionära tiden - en propaganda som garanterade den stalinistiska diktaturen den legitimitet den egentligen inte hade ty den ville naturligtvis aldrig avskaffa sig själv vilket kommunism skulle innebära. Problemet som uppstår när man blandar ihop begreppen är att man buntar ihop många kommunistiska rörelser som inte bara kritiserar den stalinistiska diktaturen, utan även föll offer för den.

För att undvika dessa språkliga misstag kan vi låna ett ord om Stalinsovjet som den historiska forskningen använder - nämligen stalinism. Då handlar det om ett begrepp om ett system, och inte bara en idé/teori, och därav har vi en språklig förståelse om vad vi menar och vad vi syftar på - att det handlar om Sovjetunionen. Det är därför forskare i sovjetisk historia haft ett behov av ett begrepp som distinktifierar mer exakt innebörden av vad man vill förklara. Nå, hur som helst, är dokumentären intressant med tanke på kulturens makt när folket är i gemensam rörelse. Det inger hopp för oss människor när vi idag lever i en globaliserad värld i reaktionär stagnation. Kulturen kan göra oss fria, det finns hopp.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Beatles, stalinism, SVT, K special, kultur, kulturrevolution, historia, forskning, kommunism, Sovjetunionen, kalla kriget, musik, järnridån

Moderaterna - den pinsamt förljugna borgerligheten

2011-04-28T13:42:00.009+02:00

Så nu försöker partisekreteraren i Moderaterna Sofia Arkelsten att komma undan den nationella, och internationella kritiken, mot att svenska partier kan dölja information om sina finansiärer. På Dagens Nyheters debattsida lovar hon stort att: "Vi kommer omedelbart och ensidigt att börja offentliggöra namnen på de privatpersoner som skänker mer än 20.000 per år".

Moderaterna har dock varit det enda riksdagspartiet som valt att inte delge information om partibidrag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet har redan gjort det i åratal, och nu när det debatteras om att kanske införa en lag som skulle tvinga Moderaterna att redogöra bidragen så kryper Arkelsten till korset. Så mycket för det "ansvaret".

Att dessutom försöka förklara sig genom surrealistiska påstående om Socialdemokraterna och LO visar på en märklig sinnesbild av verkligheten. Arkelsten påstår att diskussionen i åratal inte bara handlat om Moderaternas envisa vägran att redovisa partibidragen, utan också: "handlat om Socialdemokraterna och det oavlönade arbetet och oredovisade miljonstödet från LO". Vilket är en lögn. Socialdemokraterna och LO har redovisat varje detalj av sitt stöd från privatpersoner och juridiska personer.

Det är inte bara pinsamt för Moderaterna att behöva ljuga om politiska konkurrenter för att skydda sig mot kritik, det är en skandal. En kritik om dold partibidrag, som jag inte ens anser vara så värst allvarlig, men som Moderaterna nu gör till en gigantisk fråga genom att slänga sig med lögner och infantilt försvar. Vad hände med den förr i världen så korrekta och torra borgerligheten? Nu har vi det största borgerliga partiet - Moderaterna - som tummar på på allt möjligt för att få verka bra i media. Jag saknar den gamla borgerligheten, eller den har kanske aldrig existerat.

Intressant?
Bloggat: Björn Fridén, SKP, Svensson, Peter Andersson, Kulturbloggen, Röda Berget, Alliansfritt, Röda Malmö, Alliansfritt2
Läs även andra bloggares åsikter om Sofia Arkelsten, Moderaterna, lögn, kritik, partibidrag, stöd, Socialdemokraterna, LO, parti, politik, borgerligheten

Uppropet som avslöjade apologeterna

2011-04-27T12:15:00.005+02:00

Apologeterna, de villiga försvararna - de oädla vapendragarna som i oväder alltid försvarar sin herre, sin regering, sin älskade borgerlighet. De har dragits ut i vårsolen i och med det så kallade Påskuppropet. Ett upprop som vädjar till den nu sittande borgerliga regeringen att ändra sina försämringar i socialförsäkringssystemet, efter att sjuka människor blivit utförsäkrade, fattiga och psykiskt trängda till självmord.

Det var på annandag påsk den 25/4 som tusentals människor landet runt demonstrerade och manifesterade sin rättfärdiga ilska mot en cynisk politik - en politik som inte bara förstör människor mentalt utan också fysiskt. Samma dag mobiliserade borgerligheten sina vapendragare, sina villiga apologeter, att som bäst försöka skydda sig själv mot kritik, eller som sämst försöka komplicera kritiken genom skenmanövrer (som exempelvis SvD:s ledarsida). Det är i sådana lägen som det gynnas att äga 80 % av alla dagstidningar. I Dagens Nyheter levererade således Göran Rosenberg en ledarkolumn som försökte komplicera kritiken mot regeringen genom att inte diskutera sakfrågan, utan istället fokusera på initiativtagaren Svenska Kyrkan:

"Idén om en högre rättvisa är naturligtvis helt central hos de bibliska profeterna som ju oupphörligen befinner sig i harnesk mot orättfärdiga makthavare: ”Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar! Änkor blir deras offer, faderlösa plundrar de.” (Jesaja 10:1–2.)

Det kyrkliga påskuppropet förkunnar i princip samma sak: ve dem som instiftar ett orättfärdigt sjukförsäkringssystem vars förtryckande stadgar tvingar ut svårt sjuka människor på arbetsmarknaden för att söka sig ett jobb.

Uppropet uttrycker det inte exakt så, och ett hotfullt ”ve” gentemot instiftarna skulle naturligtvis betraktas som högst otillbörligt i sammanhanget, i synnerhet som instiftarna är vi, eller åtminstone våra valda representanter. Men det hindrar inte att det kyrkliga påskupproret tycks tala för en annan och högre rättvisa än demokratins. Varför annars ett påskupprop och inte en förstamajdemonstration eller en riksdagsmotion?"

Budskapet från Rosenberg är således att demonstrationer och manifestationer strider mot demokratin, om de kritiserar den sittande regeringen. Att det är en demokratisk fri- & rättighet att demonstrera/manifestera, och faktiskt också kritisera, våra sittande regeringar verkar inte bekomma borgerlighetens apologeter. När det gäller att försvara Herren (den sittande borgerliga regeringen) kan man strunta i demokratiska fri- & rättigheter lite hur som helst. Målet helgar medlen, så att säga.

En annan apologet som skyndade till regeringens försvar var Dilsa Demirbag-Sten som på twitter också försökte sig på att genom en skenmanöver vända frågan till att handla om Svenska Kyrkan: "Påskuppropet. Är svenska kyrkan en del av Socialdemokraterna?". Vad gäller sekulära liberaler som Demirbag-Sten så kan jag tänka mig att det handlar om att slå två flugor i en smäll. Å ena sidan slippa diskutera den pinsamt katastrofala socialförsäkringen, och å andra sidan få kritisera Svenska Kyrkan.

Men vad gör regeringen själv? Går de borgerliga politikerna i försvarsställning eller attackerar de kritikerna? Nej. I sedvanlig arrogans väljer de inte att kommentera massprotesterna. Likväl de tidigare inte kommenterar "enskilda fall" av utförsäkrade människor. Nästan 280 stycken s.k. "enskilda fall" av utförsäkrade människor, jämfört med de 370 som återgått till arbete.

PS: Jag deltog i Påskuppropet i Karlstad, bilder kan ses här, här, här och här. Läs också gärna mer om Arbetsförmedlingens rapportering om arbetet med de utförsäkrade av bloggen Storstad.

Intressant?
Bloggat: Martin Moberg, LO-bloggen, Vikström, Storstad, Röda Berget, Högbergs tankar
Media: SVT, TV4, Dagens Eko, DN, AB1, AB2, SvD1, GP1, GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Påskuppropet, socialförsäkring, utförsäkrade, sjuk, sjukdom, försäkring, borgerlighet, regeringen, apologeter, försvar, politik, Svenska kyrkan

Reaktionärernas tidsålder

2011-04-18T15:13:00.004+02:00

Länge slog vi oss på bröstet här i västvärlden och kände oss överlägsna vad gällde progressiva reformer för ökad jämlikhet och jämställdhet. Vissa menade att det var vår arbetarrörelse som gått i bräschen i klasskampen som banade vägen för en utvecklad demokrati. Andra menade att det var kapitalismen som var garanten för denna framåtanda. Idag ser vi att båda hade sina nypor av sanning, i en samtid av reaktionär triumf. Inte bara i form av orwellskt medborgarkontroll, utan även i ökade klasskillnader, fler fattiga, och en till synes ökad motvilja till jämställdhet.

Kapitalismen var en garant för de moderna välfärdsstaterna, och en förutsättning för det moderna samhället. Karl Marx var mycket tydlig med att påtala det progressiva i det moderna kapitalistiska samhället, ofta i polemik mot utopiska socialister som drömde om en gyllene (primitiv) tidsålder. Det var också genom dessa vetenskapliga glasögon som marxister blev de som tog striden mot irrationella idéer inom arbetarrörelsen, en av dem var den starka antisemitismen under 1800-talet. Detta är en historisk kunskap inom den västerländska arbetarrörelsen som tyvärr inte är så levande idag i ljuset av en borgerlig offensiv.

Med en försvagad arbetarrörelse, som går på knä inför en borgerlig klasspolitik, har vi idag en arbetarklass som inte längre kan organisera och medvetandegöra sig själv. Den fundamentalistiska sosse-slogan "rörelsen är allt" har inte precis hjälpt den teoretiska analysförmågan inom rörelsen. Resultatet ser vi alltså idag, där den feministiska kampen för jämställdhet, vänts till sin motsats - till en reaktionär hysteri av bekräftande av traditionella könsrollsidentiteter. I Karlstad går näringslivet i bräschen för att återbekräfta unkna könsroller, "tjejkväll" blir ett tillfälle för kvinnor att tävla i ett highheel race, männen får sin "grabbfest" där de får tävla i "dragkamp och att stå med ishinkar med raka armar".

Den nyliberala gurun Johan Norberg visar å sin sida hur reaktionärerna trivs i dessa tider. I Aftonbladet propagerar Norberg för att vi bör avskaffa rätten till semester. Låt oss alltså avskaffa rättigheter som arbetare kämpat sig till under hundra år. Reaktionärerna spar inte på krutet, varför propagera för en långsam försämring av arbetares rättigheter när man kan yrka på att ta bort ALLA semesterdagar på en gång? På det sättet fungerar nyliberala våghalsar som frontfigurer för en mer moderat högerpolitik, som sedan passar på att förneka våghalsiga försämringar, men med det cyniska tillägget att "individualisera" och göra rättigheter mer "flexibla"... Arbetsgivarna, som sedan århundraden tillbaka haft devisen om att "ta ut allt som går" utifrån näringslivets vinster på bekostnad av arbetstagarnas löner, behagar sig nu förtiden gå ut och anklaga arbetarrörelsen för att vilja göra densamma. I reaktionärernas tidsålder är verkligheten sannerligen upp och ned.

Uppdaterat: Tydligen har Almega gått ut i Aftonbladet Debatt med liknande reaktionärt förslag om rätten till semester: "De rykande tvåtaktarna från Saab hör till historien. Det är nu hög tid att också industrisemestern går samma väg".

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Karlstad, feminism, reaktionär, reaktionärer, nyliberalism, arbetarrörelse, Karl Marx, arbetarklass, Johan Norberg, semester, cynism, högerpolitik, jämställdhet, jämlikhet

Om surrogatmödrafrågan

2011-03-27T14:39:00.004+02:00

Hur ska vänstern ställa sig i diskussionen kring att tillåta surrogatmödraskap? Det är en fråga som många ställt sig den senaste tiden. I denna samhällsdiskussion har organisationen RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) argumenterat om att tillåta surrogatmödraskapet av en rad olika anledningar.

Bland annat påpekar RFSL att den nuvarande svenska lagen skapar stora problem för de familjer som redan genomfört ett surrogatmödraskap, och därmed menar att det vore för barnets bästa om inte samhället skapar problem. Undersökningar som gjorts påvisar även att barnet inte for illa av att ha fötts av en surrogatmoder. Ur barnets perspektiv kommer alltså ett eventuellt problem enbart om samhällets juridiska system inte tillåter surrogatmödraskap.

Om vi ska analysera hur den konkreta situationen faktiskt ser ut i vårt samhälle så existerar redan svenska familjer genom surrogatmödraskapet, som antingen gjort det genom anhörigadoption eller i utlandet där det blivit lagligt och kommit tillbaka till Sverige. Denna verklighet anser jag är av yttersta vikt i diskussionen, eftersom det betyder att problemet består - även om Sverige inte skulle reglera lagen.

En legalisering (dock med villkor) tycktes därmed vara en bra lösning på att lösa det nuvarande problemet. Det var inte bara en lösning för de nuvarande familjerna, utan även en lösning för medborgare, oavsett sexuell läggning, att kunna skaffa barn om de så ville. Även om de flesta som använder surrogatmödraskap för att skaffa sig barn inte är HBT-personer, så är det ändå en stor fråga för HBT-personer. Även den principiella frågan om kvinnans rätt till sin kropp ses som en central fördel vid en reglering av lagen.

Så i fjol vid Almedalen riktade RFSL en rekommendation till alla riksdagspartier där Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL sa att: "Vi hoppas nu att också Vänsterpartiet kan ställa sig bakom förslaget om att utreda surrogatmödraskap i Sverige". Denna rekommendation ledde till att Vänsterpartiets HBT-talesman Hans Linde gick ut i ett pressmeddelande 2010-07-29:

"- Det är dags att svensk lagstiftning anpassas till moderna familjebildningar. Det finns redan föräldrar som skaffat barn genom surrogatmödrar i utlandet eller på annat sätt. De barnen och föräldrarna riskerar att få problem. Därför väljer vi nu, efter att ha tagit intryck av den diskussion som förts, att ta ställning för att tillåta surrogatmödraskap, säger Hans Linde"

Sedan dess har det förts en diskussion i tidningarna Flamman och Vänsterpress kring om Vänsterpartiets ställningstagande till en reglering var rätt eller fel.

I denna diskussion hänvisades det ibland till den uppmärksammade boken "Varat och varan - prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan" av den flitige vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman. Den kom lämpligt nog ut på bokmarknaden samma år och är en debattbok som vill behålla förbudet mot surrogatmödraskapet genom försök att analysera genom ett marxistiskt perspektiv. Det perspektivet har jag tidigare kritiserat för att vara en selektiv marxism genom ett digert missförstånd om lönearbetet, speciellt i hennes försvar av sexköpslagen. Lönearbetssystemet är immanent i vårt kapitalistiska samhälle. Det genomsyrar allt och är i sig en alienation som splittrar människans Jag-identitet. Men Ekman låtsas om att det bara skulle gälla kommersiell surrogatmödraskap och prostitution. Ekmans debattbok bygger också mycket av sin argumentation mot surrogatmödraskapet att det mest handlar om heterosexuella par från västerlandet, och att det förekommer utnyttjande av fattiga kvinnor i utlandet, speciellt i Ukraina och Indien, men också i det egna landet.

SVT-programmet Korrespondenterna hade ett intressant avsnitt där de besökte Indien och intervjuade några av surrogatmödrarna - även där gjordes en direkt koppling till surrogatmödraskapet som princip. Frågan är om detta problem med utnyttjandet av fattiga indiska kvinnor löses med att Sverige fortsätter att ha den lagstiftning vi nu har? Jag ställer mig kritisk till denna förenkling av tillvaron, och vore det inte så att en svensk reglering faktiskt ökade chansen att genomföra surrgoatmödraskap här i Sverige? Och, vore det inte i så fall möjligt för oss som samhälle att utöva en större kontroll över just surrogatmödraskapet?

Låt oss inte glömma att uppmaningen om en reglering från RFSL kom också med klara uppmaningar om villkor, bland annat:

"Villkoren avser att skydda såväl surrogatmammornas som barnens intressen. Man ska så långt som möjligt säkerställa att kvinnor som egentligen inte vill bli surrogatmammor ej heller väljer att bli det på grund av sin ekonomiska situation. Man ska se till att surrogatmammor är välinformerade och vet vad surrogatmödraskap innebär. En surrogatmamma ska även ha en möjlighet att ångra sig och i stället behålla barnet. Den eller de som vill bli föräldrar ska inte kunna ångra sig och därigenom låta surrogatmamman ta hand om ett barn som hon aldrig hade för avsikt att ta hand om. Barnet ska ha en rätt att bli informerad om sitt ursprung."

Ekman å sin sida använder sig av en marxistisk kritik mot den liberala villfarelsen om rationella individer. Att människan inte kan vara "fullständigt informerad om något" (s. 143) En kritik jag helt delar, men som i detta fallet blir selektivt eftersom det är en kritik som egentligen gäller alla medborgare i alla situationer i våra liberal-kapitalistiska samhällen. Det är ju också just därför villkoren för en legalisering hela tiden funnits med från RFSL:s sida, att exempelvis surrogatmamman ska ha möjlighet att ångra sig. För Ekman verkar det dock inte finnas någon alternativ mellan att å ena sidan legalisera utan reella villkor eller förbjuda utan undantag. Det är ett olyckligt ställningstagande för statlig lagalistisk medborgarkontroll, som egentligen borde vara främmande för marxister.

Ekman har sedan boksläppet varit mycket aktiv med att hålla föreläsningar och debatter om sin bok, sina slutsatser och tolkningar. Inte sällan med en sorglig arrogans som blockerat en sund diskussion. Ung Vänster (UV) lockades efter hand av Ekmans debattbok och gav Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly vid jultiden förra året en "hemläxa" vilket bestod av Ekmans debattbok "Varat och varan". UV hoppades att Vänsterpartiet skulle ändra:

"sin märkliga inställning efter hemläxan och ställer sig på kvinnornas sida i frågan om surrogatmödraskap. Det finns otaliga exempel som visar att en legalisering av surrogatmödraskap skulle leda till ökad ohälsa och maktlöshet för de kvinnor som ställer upp, säger Felicia Ohly."

Det stod nu klart att många inom vänstern ställde sig på Ekmans försvar av statligt förbud, trots att Vänsterpartiet redan några månader tidigare uttryckte sitt stöd till en reglering. Idag, 2011-03-27, får jag också reda på att partistyrelsen i Vänsterpartiet tyvärr röstade emot en utredning om en reglering av lagen. Lars Ohly, Hans Linde och Josefin Brink med flera ville ta ställning för en utredning, men majoriteten röstade nej - vilket alltså betyder att partiet gjort en helomvändning i frågan om surrogatmödraskapet. Det är bara att beklaga, och därmed också önska att diskussionen fortsätter inom vänstern.

Tidigare:
Kajsa Ekis-Ekmans felslut om surrogatmödraskapet

PS: En del personer som nämns i Ekmans bok har också nödgats ta sig ut och kritisera dess faktafel, exempelvis av den forskare som Ekman som mest kritiserar i boken, och dessutom en förening som nämnts i hennes bok Kajsa Ekis Ekmans bok "Varat och varan" för faktafel. Det är viktiga inlägg i diskussionen kring Ekmans slutsatser.

Intressant?
Media: AB
Läs även andra bloggares åsikter om Kajsa Ekis Ekman, surrogatmödraskap, Varat och varan, RFSL, reglering, reform, legalism, marxism, utnyttjande, lönearbete, Sverige, Ukraina, Indien, familj, barn, HBT, Lars Ohly, Hans Linde, Ung Vänster, vänstern

Från Konfliktportalen.se: Lasse Franck skriver Sommartid, Kaj Raving skriver Jordens herrar – en recention av årets bok, guldfiske skriver Storma Fort Europa, Johan Frick skriver Betongsosse – i ordets bokstavliga bemärkelse, Jöran Fagerlund skriver Göteborgs Stad skall börja med jämställdhetsdiplomering av stadens förskolor och skolor på initiativ av Vänsterpartiet, jesper skriver Följ oss på KongressExtra

Intressanta analyser om Libyen - vad tycker vänstern?

2011-03-19T17:04:00.003+01:00

Den nuvarande brännpunkten för revolutionerna i Nordafrika och mellanönstern är för nuvarande i Libyen. Ska praktstollen till diktator, Muammar Khaddafi, och hans regim lyckas krossa rebellernas frihetskamp, eller segrar upproret? Något som är helt klart vid detta tillfälle är i alla fall att de flesta av oss har grovt underskattat Khaddafi-regimens styrka och därav dess samhälleliga bas. Att FN/NATO nu genom FN:s säkerhetsråd kommer att militärt införa en flygförbudzon över Libyen kan inte ses på annat sätt än ett nederlag för folkupproret. Att rebellerna önskade sig denna internationella intervention bör tas som en väsentlig faktor om man ska se det som en imperialistisk manöver från USA/EU:s sida, eller blott ett stöd för ett inhemskt legitimt uppror.

Huvudsaken för detta är naturligtvis att USA/EU inte använder situationen för att skaffa sig materiellt inflytande - likt alla de andra "humanitära interventioner" de utfärdat resulterat i. Risken är alltså att folkupproret tappar sin legitimitet hos det libyska folket. Att Khaddafi härmed får en serverad fördel i sin propaganda är en tragisk självklarhet.

Att den europeiska vänstern, liksom den svenska, går ut och inte bara stöder ett flygförbud utan också kräver det, så är det inte för intet som det lämnar efter sig en obehaglig eftersmak. Här i Sverige var det Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som var först ute med kravet, medan högerpartierna varit sparsamma. Men för det finns det ingen anledning att gömma sig i en statisk och dogmatisk antiimperialistisk analys - där all internationell intervention per definition bli dålig.

"Humanitär intervention" som USA/Natos anfallskrig mot Irak och Afghanistan är båda exempel på dålig intervention, uttryck för den expansiva imperialismen. Men kan det ändå inte innebära att den intervention som nu händer (eller mycket snart ska hända) i Libyens luftrum varken är imperialistisk eller uppenbar progressiv? Som det är nu verkar allt vara lite väl otydligt, men det viktiga här och nu är nog att inte att vänstern gör en plakatpolitik av denna tragiska utveckling där antiimperialister här i Sverige hamnar i demonstrationer med slagord mot imperialismen - medan folket i Libyen jublar över FN-beslutet om intervention.

Hur ser den övriga vänstern förutom Vänsterpartiets stöd till flygförbudzon på vad som händer i Libyen?

Socialistiska Partiets tidning Internationalen skrev på ledarsidan bland annat att:

"En flygförbudszon är dock inte bara en formalitet, att dra några streck över en karta. För att den ska fungera praktiskt måste man slå ut det libyiska luftvärnet, flygplatser, depåer och andra anläggningar. Det innebär att omvärlden – läs NATO – ingriper militärt i händelseutvecklingen. Flygförbudet blir en krigsförklaring från länder som på intet sätt hotats militärt av Khadaffi. Det kommer att kräva civila offer och förödelse, som kan spela Khadaffi i händerna. Han har ju alltid hävdat att revolten är ett verk av utländska krafter och al Qaida.

För det andra är det långt ifrån säkert att ett flygförbud får striderna att tippa över till revoltörernas fördel. Khadaffis armé har troligtvis med sina tanks och artilleri även tillräcklig styrka på markplanet. Att vinna militärt mot Khadaffi, och att inta Tripoli, kan förmodligen vara omöjligt om inte USA/EU/ NATO sätter in marktrupper. Men om så sker står vi inför en definitiv upprepning av Irak-invasionen. En stor del av upprors- och befrielseprocessen överlåts då åt andra krafter än det folkliga motståndet, utomstående imperialistiska krafter vars primära syfte är att upprätta kontroll över Libyen. När rebeller och delar av oppositionen vädjar om ett flygförbud tycks de omedvetna om att detta bara utgör första steget i en obönhörlig logik som till slut leder till fullskalig invasion – något oppositionen INTE vill se hända. Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen."

Kommunistiska Partiets tidning Proletären är också kritisk till flygförbudszonen:

"I debatten om införandet av flygförbudszon över Libyen är det som om Irak inte existerar. Även bland svurna motståndarna till USA:s invasion för åtta år sedan finns de som nu kräver ett militärt ingripande för det libyska folkets skull.

Kravet är visserligen att det är FN som ska sköta flygförbudet. Men FN:s säkerhetsråd kommer aldrig att fatta ett sådant beslut. De permanenta medlemmarna Kina och Ryssland är mot en flygförbudszon. Motståndare är också säkerhetsrådsmedlemmarna Brasilien och Sydafrika, Afrikanska unionen och de progressiva staterna i Latinamerika. På Arabförbundets möte deklarerade åtminstone Syrien och Algeriet sitt motstånd.

Det alternativ som återstår är att USA och dess allierade i Nato upprättar en flygförbudszon över Libyen i strid med FN-stadga och folkrätt. Och bombar i humanismens namn. Först för att slå ut libyskt flygvapen och luftvärn. Och sedan…

För att avslöja krigshetsarna måste antiimperialister och fredsvänner lyfta fram exemplet Irak. Imperialistiska krigsaktioner är inte vägen till befrielse. Det vet irakierna."

Nu visade det sig ju att ingen i säkerhetsrådet, varken Ryssland eller Kina röstade emot förslaget om flygförbudzon, utan de la ner sina röster. Det betyder att flygförbudet inte upprättas, så som KP formulerar, i strid mot FN-stadgan. Det är även som jag försökt uttrycka inte heller klart om interventionen strider mot folkrätten.

Arbetarmakt menar å sin sida:

"Ett påtvingat flygförbud för Gaddafis styrkor kan verka sympatiskt, men det är ytterligt osannolikt att en intervention skulle nöja sig med detta. Oavsett om det skulle ske under FN- eller NATO-flagg skulle ett huvudsyfte vara att försäkra sig om ett fortsatt oljeflöde, privatisering och omstrukturering av ekonomin, fortsatt effektiva gränskontroller – samt en garanti mot en fortsatt revolutionär utveckling. En intervention i Libyen skulle således vara en fortsättning på de forna kolonialmakternas attacker på Afrika, och skulle vara ett dråpslag mot den fortsatta utvecklingen mot frihet och välbehövliga revolutioner.

Därför måste varje socialist med kraft motsätta sig alla former av imperialistiska interventioner! Men låt oss inte för den skull famla efter fraser om att bara det libyska folket får skjuta ner Gaddafis (importerade) flygplan och besegra hans (till stora delar inhyrda) trupper. Vi är emot en imperialistisk intervention – men om styrkeförhållandena hade varit andra, om vi hade haft möjligheten att organisera en revolutionär militär intervention så skulle Gaddafi ha haft svårt att hitta några hela flygplan eller piloter som var villiga att flyga dem vid det här laget."

International Marxist Tendency har gort en intressant analys kring hur delad vänstern är kring Libyen, beroende på om man är stalinistisk, icke-stalinistisk eller ex-stalinistisk:

"In the face of such brutality, the idea of imposing a no-fly zone over Libya has been raised. This has divided the left, some in favour and some against. Among the Stalinists and ex-Stalinists there is a wing that is actually supporting Gaddafi to one degree or another, on the basis that they view him as an “anti-imperialist”. There are also some minor groups on the left, who side with Gaddafi for the same reason. They forget that Gaddafi was doing very good business with the west, implementing new laws, including privatisations and incentives to foreign investment. Gaddafi was behaving as a kind of border guard for Europe, brutally dealing with desperate poor immigrants from Africa who tried to move through Libya on their way to Europe. Gaddafi in fact has reacted to the threats of imperialist intervention as someone who feels “betrayed” by his friends, not as an enemy.

March 4, anti-aircraft gun in rebel hands. Photo: Nasser NouriMarch 4, anti-aircraft gun in rebel hands. Photo: Nasser NouriThe bulk of the reformists, including ex-Stalinists, however, have come out in support of some kind of intervention to stop Gaddafi. An example of this was the resolution recently presented to the European parliament, signed by both right-wing and left-wing Members of the Parliament, which called “on the High Representative and the Member States to stand ready for a UNSC [United Nations Security Council] decision on further measures, including the possibility of a no-fly zone aimed at preventing the regime from targeting the civilian population” and emphasised “that any measures enacted by the EU and its Member States should be in compliance with a UN mandate and be based on coordination with the Arab League and the African Union, encouraging both organisations to steer international efforts.”

The signatories to the resolution included three members of the European United Left/Nordic Green Left group, Lothar Bisky, of Die Linke (Germany), who is also the president of the European Left Party, Miguel Portas, of the Bloco de Esquerda (Portugal), and Marie-Christine Vergiat, of the Front de Gauche (France). The resolution was approved by a majority vote, including 11 members of the 35 strong European United Left/Nordic Green Left, Bisky, Kohlíček, Liotard, Matias, Maštálka, Mélenchon, Portas, Remek, Søndergaard, Tavares and Vergiat.

The logic behind this idea is that “we must do something”. This is an understandable reaction of many workers and youth, but in such situations one has to think through the consequences of such action and also who is to impose such a zone and what would it lead to later. What may seem an attractive solution today can turn out to have dramatic and unforeseen consequences later.

Those who are backing the idea of a no-fly zone seem to think that this would serve to stop Gaddafi’s military operations and that this could be done in a nice clean manner, using so-called pin-point targeting etc. This ignores reality completely. To impose a no-fly zone one needs to hit airports, airplanes and anti-aircraft guns of any force one is trying to stop flying. This can only be done by aerial bombardment, by launching missiles from naval forces and by the use of commando forces on the ground.

The leaders of the Interim National Council understand that the presence of foreign troops on the ground in Libya would not aid their cause. On the contrary, it would play into the hands of Gaddafi who could raise the spectre of imperialist invasion. Already Gaddafi is shouting about the imperialists who want to get their hands on Libyan oil. On this he is right, but he conveniently leaves out the fact that they already had their hands on the oil via their multinationals operating in the country. He is thus cynically using the threat of foreign intervention to strengthen his position.

Let us not forget that Libya in the past has been bombed by US planes. Remember 1986, which is still used to this day by Gaddafi. That explains why the Libyan opposition, while asking for a no-fly zone, has also stated that no weapons or radar systems should be brought onto Libyan territory and, even more importantly, no foreign soldiers should be sent in."

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson, Svensson2
Media: DN1, SvD1, AB1, AB2, SvD2, DN2, DN3, EX1, SVT, SVT2

Läs även andra bloggares åsikter om Muammar Khaddafi, Khaddafi, Ghaddafi, Libya, Libyen, flygförbud, flygförbudszon, FN, NATO, USA, Storbritannien, Frankrike, imperialism, vänstern, högern, politik, krig, uppror, folket, folkuppror, intervention, EU

Björklund har rätt om vikten av lärarledd undervisning - men fel om katederundervisning

2011-03-14T21:02:00.003+01:00

("Blir du lönsam lille vän?" av Peter Tillberg)

Jan Björklund försöker sig på en ful manöver på Dagens Nyheters debattsida idag. Det är hans vanliga uppmaning, i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet uppmana lärare till katederundervisning (en monologisk, totalitär, förmedlande undervisning). Denna försöker Björklund klä i termer av "lärarledd undervisning", vilket är en pedagogisk kunskap som förordas av just den moderna pedagogiska vetenskapen som Björklund vill stämpla med diverse fantasifiender.

Det betyder att Björklund kritiserar en "1968 års kulturradikala vänstervåg" för något som inte stämmer. Den nya pedagogiska forskningen, som orättvist fått stå skulden för mycket av det slentrianmässiga hos undervisningen på senare tid, poängterar i själva verket betydelsen för undervisningen att läraren fungerar som en ledare i klassrummet, som leder elevens kunskap till högre nivå. Det är centrala begrepp i exempelvis Vygotskijs dialektiska pedagogik där eleven är aktivt deltagande men där läraren är den som leder undervisningen - ständigt i lite högre kunskapsnivå än vad eleven befinner sig i för tillfället.

För många traditionella lärare har denna nya pedagogiska forskningen fullständigt misstolkats som att eleverna själva ska driva undervisningen, utan erhållna verktyg i form av olika slags kunskaper. Det är egentligen detta Björklund och alla andra kritiker mot brister i skolan syftar på. Björklund trampar i ideologisk fälla och skapar fantasimonster om en hemsk flumvänster, som egentligen vill ha exakt det Björklund nu påstår sig vilja ha - lärarledd undervisning.

En lärarledd undervisning är dock inte någon form av auktoritär/totalitär monolog-undervisning där läraren befinner sig vid katedern och förmedlar "kunskap". Katederundervisning är inte någon undervisning ledd av en lärare, det är ingen undervisning över huvudtaget - utan någon form av kontextfri memoreringsövning. En undervisning som leds av en lärare kräver att eleverna är med i undervisningen, inte genom att ta över ledarfunktionen (som vissa traditionella lärare misstolkat det) utan genom en kommunikativ dialektik och/eller dialog.

Det ironiska med traditionella lärare i denna debatt är att min erfarenhet av lärarkollegor är att det är de som klagar mest på den nya pedagogiska forskningen, som "flum" och som en del av en "kulturradikal vänstervåg", som är de som utövar denna flummiga "undervisningen" p.g.a. att det är så de misstolkat den - alltså som att de ska ge upp undervisningen som lärare och låta eleverna ta över. Sen längtar de tillbaka till den tiden före lärdomarna av Andra världskriget, som skrämde oss om konsekvenser av ett skolväsende byggt på katederdisciplin, och då sluts den illusionära cirkeln.

Intressant?
Bloggat: Farmor Gun, Mark Klamberg, Kristina Alexanderson, Alltid rött - alltid rätt
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, skolan, undervisning, pedagogik, Vygotskij, flum, kulturradikal, vänster, katederutbildning

Favorit i repris - Jag som "trotskistisk viktigpetter i det sionistiska drevet"

2011-03-13T17:36:00.007+01:00

(Omar & Wilhelmson på Al Quds-demonstrationen
bland annat tillsammans med nazister)

Idag hade jag lust att reflektera över den hetsiga debatt som skedde när poeten Mohamed Omar helt plötsligt bytte från en uppmärksammad och hyllad plats i kultursverige till en hatad utböling - reaktionär islamist, som i sitt vulgära antisionistiska patos bland annat började förneka Förintelsen. Vi inom vänsterbloggosfären kritiserade och beklagade Mohamer Omars tokiga vändning. Och eftersom jag själv var aktiv i FiB-Forums mejllista (som var oberoende av FiB/Kulturfront) som en av de som gav motstånd till vissa fåtalet brunvänster-intellektuella som försvarade Omars antisemitism, så klev bland annat Lasse Wilhelmson i en pubertal försvarsställning. Omar försökte klamra sig kvar i det offentliga rampljuset genom att göra ett antal intervjuer, bland annat med Wilhelmson som på frågan om han hade något att säga angående särskilda personer svarade:

"Det mesta var ju förutsägbart. Jag menar vad är det för skillnad mellan en Rydberg, en Malm och en Sandelin, som bara försöker kvala in bland dem som ”är något” inom det kultursverige, där sionister som Carl Rudbeck, Torbjörn Elensky och Jackie Jakubowsky är riktkarlar? Dessa judiska nationalsocialister som inte skyr några medel i sitt försvar av den rasistiska judiska apartheidstaten som upprättats på det stulna landet Palestina och där det bedrivs en folkmordspolitik på dem som bodde där – den värsta skurkstaten i världen. Eller den ”vänster” som sluter upp i det sionistiska drevet när de hetsar med sin ”antisemitism”, med trotskistiska viktigpettrar som Svensson och Ejnermark i spetsen."

Mohamed Omar gick efter hand vidare till att skapa ett "antisionistiskt" parti och organiserade några manifestationer. Men idag har Omar försvunnit verkar det som, och inga i det offentliga rummet verkar reflektera om honom eller hans "parti". Det är i alla fall något att glädjas över.

Några texter om Mohamed Omar och

Lasse Wilhelmsson när det begav sig:

Lasse Wilhelmson blottas i intervju av Mohamed Omar (DEN 3:E APRIL 2009)

Enskilda kufar inte representativa för bloggosfären (DEN 17:E APRIL 2009)

Forskningen om Förintelsen och dess vedersakare (DEN 11:E JUNI 2009)

Israelförsvararnas illusionära guldgruva (DEN 5:E NOVEMBER 2009)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lasse Wilhelmson, Mohamed Omar, kultur, poet, journalist, antisemitism, antisionism, sionism, trotiskist, Förintelsen, Israel

Dagens bild 11/3-2011 - Meningsfylld meningslös kreativitet

2011-03-11T17:42:00.003+01:00

Jag älskar det här. Detta mänskliga uttryck över att göra något bra, skapa något, och därav får känna sig bra. Skita i om det inte kan inställas i BNP-nytta, utan bara göra det för att man känner en lust för det.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om foto, bild, meningsfylld, meningslös, kreativitet, människan

Arena vs. Axess - en pennfäktning om samtiden

2011-03-04T14:05:00.005+01:00

För något år sedan kritiserades Arena från vänster för att vara en slätstruken postmodernistisk (läs vulgärrelativistisk) tidskrift. Den kritiken har jag allt mer funnit överdriven, och faktiskt ogiltig. Om det beror på att Arena ändrat sin inriktning låter jag vara för bättre vetande. Kritiken mot Axess från både höger och vänster har handlat om det motsatta, om att dess kulturkonservativa patos hamnat i en reaktionär tunna. Den kritiken gentemot Axess anser jag fortfarande står sig.

Årets första nummer av Arena (nr.1 februari år 2011) tangerar även årets första nummer av Axess (nr.1 februari år 2011). De båda tidskrifterna reflekterar över vår samtid av ökad rasistisk högerpopulism. Axess pennfäktare Johan Lundberg börjar med att måla i breda abstrakta drag, där han tar avstånd ifrån:

"svenska journalister och kulturskribenter [som uppfattar] att det är konstigare att försvara den liberala, västerländska demokratin och marknadsekonomin än att vilja störta det nuvarande systemet över ända"

För en borgerlig apologet är naturligtvis detta avståndstagande inte märkligt, tvärtom en immanent del av det politiska klimatet i ett klassamhälle som vårt. Det finns de som kritiserar dess negativa delar och arbetar för ett nytt samhälle, och de som väljer att försvara det nuvarande samhället genom att ursäkta dess negativa aspekter, som klasskillnader och bristande demokrati. Enligt apologeten lever vi i de bästa av världar, i historiens slutmål. Men Johan Lundberg är ingen vanlig borgerlig apologet som väljer att kritisera politiska åsikter utifrån sitt eget ställningstagande. Nej, istället väljer Lundberg den vulgära vägen. Det räcker inte med att "svenska journalister och kulturskribenter" har fel, de till och med anklagas för att ge stöd till terrorister, eller som Lundberg formulerar det; "åt dem som idag vill inympa sönderfallets virus i den västerländska samhällskroppen". Den högerkonservativa kvasireligiösa samhällsidén som en organism spökar alltså återigen.

Lundberg avslutar sin ledartext med att linda in temat i Axess-nummret, nämligen frågeställningen om det inte finns ett alternativ till en reaktionär attityd i kritiken mot "utopism och kulturrelativism". Det är alltså ett försök att komma undan kritiken mot Axess och Lundberg själv som reaktionära predikanter, en önskan att helt enkelt ta en genväg runt sin egen sittplats. Själva utgångspunkten är naturligtvis grundfalskt. Den utopism och kulturrelativism som påstås existera bland svenska opinionsbildare framstår mer som nödvändiga fantasifiender. Och det är här Arena kommer in i bilden.

Arena försöker analysera den nuvarande högerpopulistiska rasismen i Europa med Per Wirténs artikel "Farlig förbindelse", som åsyftar den oheliga alliansen mellan liberaler och högerrasisterna. Wirtén visar hur borgerliga liberala debattörer inte stöder rasisterna, men tyvärr upprätthåller ett klimat där rasismen frodas och kan inhämta föda. Detta klimat är alltså den debatt som liberaler vill få med en utgångspunkt från en sekulär ideologi, där den sekulära västerländska staten måste skydda sina värderingar genom att stärka kontrollen över medborgarna. Att dagens liberaler mer och mer frångår sina liberala värderingar för en stark sekulär stat är faktiskt en av vår samtids mer tragiska utvecklingar.

I Arena bjuds även en intressant sammanfattning av Jacques Lacans psykoanalys, och på vilket sätt det kan appliceras i en politisk samhällsanalys. Artikeln skriven av Per-Anders Svärd använder alltså en substans, en psykoanalytisk metod, för att analysera utopisk längtan och skapandet av samhälleliga syndabockar - fantasifienderna (juden i Nazityskland, muslimen i nuvarande Europa etcetera) - och alltså på ett långt mer tillfredställande sätt än det vulgära sättet Johan Lundberg slängde sig med begreppet. Genom Lacan blir det klart hur utopikritiker som Johan Lundberg är en del av samma mynt som utopisterna, i och med Lundbergs fantasifiender hos de svenska opinionsbildarna.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Axess, Arena, Johan Lundberg, Per Wirtén, klass, klassamhället, apologet, borgerligheten, rasism, högerpopulism, högerkonservatism, demokrati

Dagens bild 2/3-2011

2011-03-02T23:55:00.001+01:00

Via fffound

Stödet till diktatorn Khaddafi från Chavez är förkastligt

2011-03-02T12:47:00.006+01:00

Något av det mest märkliga som kommit upp under den senaste tiden kring folkupproren i norra Afrika och mellersta östern är inte bara att EU:s makthavare och USA stött/stöder diktatorerna och dess förtryck av folket (ex. Carl Bildt och Tony Blair), utan även att syd- och mellan-amerikas makthavare närmare sagt Venezuelas vänsterpresident Hugo Chavez, Nicaraguas president Daniel Ortega och exdiktatorn Fidel Castro på Kuba påstås ge stöd till Khaddafi.

Med tanke på att Chavez tidigare gav stöd till folkupproret i Egypten; “What happened in Egypt — and which has not finished — is a sudden awakening of people’s power. We have only seen the first waves [...] They are events that mark a new phase of history in the entire world”, så blir det än mer märkligt, så varför detta förkastliga stöd till diktatorn Khaddifi; "Vi stöder regeringen i Libyen, Libyens självständighet", Khaddafis regering som nu har mer än blod på sina händer i våldsamma attacker mot sin egen befolkning? Det krassa svaret på den frågan är troligtvis realpolitiska anledningar, att Venezuela p.g.a. schism med den imperialistiska makten USA försökt skapat sig handelspartners runt om i världen (enligt DN har 150 samarbetsavtal slutits mellan länderna). Inte bara diktaturer som Libyen, utan även Ryssland och Iran har Venezuela försökt skapa avtal med. Men den som tror att Venezuela är det enda landet med dubiösa internationella kontakter misstar sig (betänk alla arabiska diktatorer som är/var stödda av USA), varför inte exempelvis den högerkonservativa Johan Lundberg från Axess anser att det är ett scoop säger mer om hans ideologiska analys av vad som händer i världen.

Det är talande att de stöduttalanden som yttrats av Chavez och Venezuelas utrikesminister syftar på en legitim rädsla att USA eller EU skulle närma sig med en militär intervention i landet Libyen, och därmed inte bara dra mattan ifrån folkets kamp utan även landets självständighet. Liksom hänt Irak och Afghanistan. En kritik mot USA:s närmande av krigsfartyg är av största vikt. Men, som sagt, det ursäktar inte Chavez förkastliga vägran att ge folkupproret sitt stöd.

Chavez har dock fått kritik för sitt ödesdigra misstolkning av situationen i Libyen, inte bara från vänsterdebattörer här i Sverige, utan även från sitt eget samlingsparti i Venezuela. Det skadar inte bara den demokratiska och progressiva utvecklingen i Venezuela, utan även den antiimperialistiska kampen världen runt när Chavez går ut och falskenligt stöder Khaddifi på grunder av antiimperialism. Där håller jag med Erik Svenssons kritik mot Chavez och den svenska högern, som båda verkar fått för sig att Khaddafi är en antiimperialistisk vänsterledare - självklart är så inte fallet.

PS: Jag har försökt hitta vad Fidel Castro faktiskt har sagt/skrivit som kan tolkas som ett stöd till Khaddafi. Det jag har hittat är detta: "I cannot imagine the Libyan leader abandoning the country, eluding the responsibilities attributed to him, whether or not this news is partly or totally false". Liksom fallet med Chavez är det inget annat än ett förkastligt uttalande, oavsett om kritiken mot en eventuell NATO-intervention är korrekt.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, K&Å
Media: AB, AB2, SvD1, GP, GP2, SVT, SVT2, SVT3, SVT3, SvD2, SvD3, DN1,DN2, DN3, DN4, GP2, GP3, AB3, AB4, SVT5, HD1, HD2, GP4, Lars Ohly på Newsmill, DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Khaddafi, Ghaddafi, Libya, Libien, Hugo Chavez, Fidel Castro, vänster, höger, diktator, diktatur, USA, EU, NATO, folkuppror, uppror

Dagens bild 28/2-2011

2011-02-28T22:56:00.002+01:00

Från: fffound!

Olof Palme som zombie

2011-02-28T19:50:00.006+01:00

Idag är det 25 år sedan Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Årsdagen uppmärksammas av i stort sett hela mediasverige, borgerliga som vänstertidningar, radio som TV. Bloggosfär och twitter. Överallt går Palme trots att han varit död i över två årtionden. Som jag ser det finns det två sidor som försöker se något liv i Palme idag, och den första handlar om att skaffa sig en gedigen historisk reflektion av en modig och självsäker politiker som pratade om socialism och kvinnofrågor jämfört med våra samtida tungtäta reaktionära tider. Den är inte rädd att kritisera Palmes mindre bra sidor (som en representant för Socialdemokratins påbörjade försämring av välfärden), och undviker piedestaler och personkult.

Men den andra sidan, den tenderar att använda Palme som ett ideologiskt slagträ, antingen i mer eller mindre välmenande syfte, vilket får en konsekvens av något som Jesper Nilsson kritiserar, en nostalgisk tillbakablick på en tid som:

"...i värsta fall har [...] aldrig ens existerat; i bästa fall så var det denna situation som ledde oss fram till vad vi står inför för problem idag; och i långa loppet ger den endast upphov till konservatism, förbittring och hopplöshet" Källa: Dagens Konflikt

Samtidigt fixerar Arbetarmakts Jens-Hugo Nyberg en viktig reflektion genom en läsning av Gunnar Walls bok om mordet på Palme; nämligen på vilket sätt den politiska högern i Sverige förde en omfattande hatkampanj gentemot Palme. På vilket sätt har detta klasshat spelat in i tragedin?

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Alltid rött alltid rätt, Röda Lund, Röda Berget
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, GP, SvD1, SvD2, SvD3, EX, AB1, SVTDebatt
Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, mord, statsminister, socialdemokrati, politik, nostalgi, vänster, höger, välfärd, arbetarrörelsen

Blaze Starr á la The Groupies

2011-02-28T18:26:00.001+01:00

Lars Vilks personangrepp på Andreas Malm och SVT-Debatts haveri

2011-02-28T14:23:00.003+01:00

SVT-Debatt verkar ha havererat på sistone, med tokiga och obegripliga debattartiklar om diverse aktuella ämnen. Eller så har jag bara haft en för positiv uppfattning om debattartiklarna tidigare om åren, som jag ansett i alla fall haft en någorlunda kvalité i språk och innehåll. Den senaste artikeln av konstnären Lars Vilks tillhör de mest tokiga av dem, det är nästan obegripligt hur artikeln överhuvud taget kommit så långt som till publicering, och då talar jag inte om att texten bygger helt på personangrepp mot debattören och författaren Andreas Malm (jag älskar invektiv, särskilt när de utförs av en skarp penna - men tyvärr är inte Vilks någon Strindberg, tvärtom är Vilks både plump och innehållslös), utan vad jag mer syftar på är på vilket sätt artikeltexten saknar innehåll.

Antagligen är det tänkt att vara en humorisk kritik mot Andreas Malm, men humorn är platt i och med att vi vet att "Operan" som Vilks påstår sig ha gjort varken är aktuell (publicerades år 2008 på YouTube) eller kvalitésmässigt bra. Det har i och för sig varit hans signalement som konstnär, att inte bry sig så mycket om konstobjektet utan mer om kontexten kring det, den uppmärksamhet och debatt som kretsat kring konsten - som den verkliga konsten av Vilks. Till och med den sympatiska konstexttolkningen av Vilks som konstnär fallerar nu när "Operan" gjordes för tre år sedan. Den provokativa magin har hunnit torka bort.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Vilks, Andreas Malm, konst, islamofobi, personangrepp, invektiv, debatt, debattartikel, text, SVT, SVT Debatt

Kissie - naziklibbor och döda kadaver

2011-02-22T20:18:00.003+01:00

Jag har över huvudtaget inte lyckats skaffa mig tid, eller rättare sagt, inte den motivationen som skulle krävas för att sätta mig in i landets modebloggare - trots att det är de som är mest lästa och debatterade i bloggosfären. Men en av de största - Kissie - har man ju i alla fall hört talas om, och dessutom haft hennes kassa photoshopade foton som återkommande skadeglädje i vardagens svaga punkter. Hennes blogg är dessutom fylld av denna hatkärlek, massan älskar att hata hennes bristande klarhet, bisarra smak, och totala världsfrånvända självinsikt.

Att hon nu uppmärksammas för att vara nazist är naturligtvis beklämmande. Framför allt eftersom hon nu är polisanmäld för att ha hotat journalisten som skrev om hennes nazipropaganda. Men troligtvis är det en konsekvens av att hon är en politisk idiot. En medborgare som lever på att inte ta andra och sig själv seriöst, utan glida runt som en yrhöna och livnära sig på uppmärksamhet, som en WOW-nördar på energiläsk.

Hon är humor. Och indirekt kastrerar hon den svenska nazismen som den hjärndöda åsiktsmassa den är.

Här är YouTube-filmen där Kissie ska sätta upp naziklibbor tillsammans med en nazist i NSF, som skryter om sina kläder gjorda av "döda kadaver"... ja just det:

Intressant?
Bloggat: Frisörguidebloggen
Läs även andra bloggares åsikter om Alexandra Nilsson, Kissie, modeblogg, modebloggare, blogg, nazism, nazipropaganda, hot, polisanmäld, politisk idiot

Censur och yttrandefrihet - och den blinde liberalen

2011-02-16T09:02:00.004+01:00

Rasmus Fleischer fortsätter debatten om censur och yttrandefrihet i SvD. Han blottlägger hur en liberal dogmatism gör sig blind för att diskutera och analysera censur och självcensur (exempelvis Thomas Idergards kritik av Tobias Brandels artikel om Apples Ipad-censur), just för att det inte handlar om "bristande rättigheter". Fleischer skriver:

"Liberala ideologer tenderar att undvika de svåra frågorna om självcensur, till förmån för en svartvit diskussion om absoluta rättigheter. Thomas Idergard (SvD 12/1) har rätt i sak: yttrandefrihet kan inte betyda en plikt att återge alla yttranden. Följaktligen hotar inte Ipad yttrandefriheten. Men vem påstod det? Tobias Brandels artikel var föredömlig i att den diskuterade censur och självcensur utan att en enda gång nämna ordet yttrandefrihet. Ändå påstår Thomas Idergard att Tobias Brandel skulle ha spekulerat i ”yttrandefrihetens undergång”."

Ett typiskt drag för liberala teoretiker är just att binda en ideologisk bindel på sig själv, att som liberal sätta på sig glasögon som filtrerar. Det är så liberalen överlever, och så fort den ser att det finns en social och materialistisk struktur - ja då upphör den.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om censur, Apple, Ipad, självcensur, liberal, liberlism, Thomas Idergard, Tobias Brandel, Rasmus Fleischer

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Rätt att sparka Göteborg Energis VD, Bo Myre skriver Ekonomisk solidaritet med Aten 11, Kaj Raving skriver Har arbetsförmedlingen lyckats eller misslyckats?, Stefan Bergmark skriver Det handlar inte om att vinna debatten, jesper skriver Minnen om en socialdemokratisk tid som aldrig fanns

Den undermåliga utvärderingen av sexköpslagen

2011-02-04T13:58:00.010+01:00

Det är senaste numrerat av Flamman som rapporterar att Irland gör en utredning om en möjlig lagändring vad gäller prostitution. En av pådrivarna för en sexköpslag i Irland är Nusha Yonkova, som berättar i Flamman att Sverige anses vara ett föregångsland då vi haft en sexköpslag sedan år 1999. Tragiskt nog yttrar Yonkova hur den svenska utredningen av sexköpslagen bevisar dess effektivitet, en värdering som även SVT/TT använde i sin rapport om att Sverige kan komma att skärpa sexköpslagen:

"Till grund för förslaget, som väntas antas på torsdagen, ligger en utredning som bedömt att kriminaliseringen av sexköp bidragit till att bekämpa prostitution och människohandel. Förbudet har också haft en avskräckande effekt."

Problemet med denna undersökning som beställdes av regeringen är dock att den har allvarliga vetenskapliga brister. Susanne Dodillet, prostitutionsforskare och idéhistoriker har poängterat vissa allvarliga brister i Anna Skarheds undersökning.

För det första: Skarhed fick inte ifrågasätta intentionen bakom sexköpsförbudet eller självaste lagen. Vilket ur en vetenskaplig synpunkt är omöjligt att ha som utgångspunkt. Det innebär att undersökningen i sin grund strider mot vetenskaplig metodik. "Resultatet" var alltså redan givet innan undersökningen började genomföras, och regeringen fick det "resultat" den beställde. Skarhedsutredningen är alltså determinerat som partsinlaga.

För det andra: Skarhed tolkar halveringen av synlig gatuprostitution som ett tecken på att prostitutionen i realiteten har minskat, och att koppleriverksamheten missgynnats av sexköpslagen. Det är en ensidig tolkning som inte tar hänsyn till att sexköpslagen kan ha gynnat koppleriverksamheten då lagen gör det svårare för den synliga gatuprostitutionen - att gatuprostitutionen helt enkelt flyttat in i lägenheter.

För det tredje: I Skarheds utredning går det att läsa följande, att det är omöjligt att: "producera den exakta kunskap om prostitution som politiker och debattörer efterfrågar". Något som Skarhed inte nämnt till media, och är inte heller något som media har nämnt i sin rapportering om undersökningen.

För det fjärde: Skarheds undersökning saknar information om prostitution som inte sker synligt på gatan. Den saknar också information mäns prostitutionen till män, och även ungdomsprostitution. Vilket omöjliggör en komparation av data mellan olika sorters prostitution. Något som Skarhed erkänner i undersökningen: "svårt att göra jämförelser och bedöma prostitutionens och människohandelns förändring".

För det femte: Siffrorna som Skarhed använder för att visa hur prostitutionen minskat bygger på polisuppgifter, några mindre akademiska studier och en jämförelse med andra nordiska länder. Polisuppgifterna behandlar bara prostitution i samband med brottsutredningar, och har kontakt med mycket få prostituerade. De danska siffrorna om aktiva gatuprostituerade, som används i Skarheds undersökning, har sedan november ifjol avslöjats som grovt felaktiga.

För det sjätte: Det saknas bevis för Skarheds påstående om att lagen skulle minska trafficking. Ingen analys har gjorts om de brott som faktiskt upptäckts och på vilket sätt de uppklarats, samt på vilket sätt de skulle kopplas till sexköpslagen.

För det sjunde: Skarheds undersökning saknar metodologisk beskrivning på vilket sätt urvalet har valts och hur representativt det är för undersökningens mål och frågeställning. Exempelvis så fokuseras det mycket på en intervjuperson, och en enkät presenteras där enbart sju aktiva prostituerade deltar.

Den svenska utvärderingen av sexköpslagen säger alltså ingenting om lagens effektivitet, den bygger på felaktig statistik, bristande data och saknar vetenskapliga kriterier. Därav är det uppseendeväckande att SVT/TT okritiskt basunerar ut givna slutsatser från ett regeringsbeställt verk som om det vore en reell undersökning. Det har bidragit till att undersökningen fått en felaktig stämpel på sig, vilket Flamman-artikeln om Irland visar.

Däremot skall det påpekas att den nuvarande lagen i Irland på ingalunda sätt är bättre än den svenska sexköpslagen, och i det perspektivet skulle deras införande av sexköpslagen vara en förbättring för de prostituerade. Detta eftersom den nuvarande irländska prostitutionslagen slår mot både prostituerade och sexköpare. Men sexköpslagen i sig kan kritiseras för att vara ineffektiv på bekostnad av prostituerades liv och leverne - genom att den försvårar de prostituerades ställning i samhället genom en normaliseringsprocess, att den statuerar en samhällelig stigmatisering, och främjar dem från samhällets insyn genom en riskfylld relation med myndigheterna tillskillnad från vilka andra medborgare som helst.

Det bästa vore om Sverige och Irland avkriminaliserade prostitution och sexköp och satsade på skadereduceringspolitik, ty prostitution kommer inte att försvinna genom statlig repression då den är immanent i det kapitalistiska systemet. Vi kan enbart reformera och förbättra prostituerades liv och leverne genom att öppna våra myndigheter till hjälp, och våra fackföreningar för solidaritet om bättre arbetsmiljö och villkor. Prostitutionen avskaffas enbart genom avskaffandet av det kapitalistiska lönearbetssystemet, genom statlig repression och stigmatisering förflyttas den bara längre bort från samhällets insyn och försätter de prostituerade i en sämre ställning att skydda sig själv och få skydd utifrån.

Intressant?
Media: SvD, Newsmill, DN, DN2
Läs även andra bloggares åsikter om sexköp, sexarbete, prostitution, sexköpslagen, Sverige, Irland, Anna Skarhed, regeringen, forskning, vetenskap

Från Konfliktportalen.se: Mattias skriver Liberal diskrimineringslag blev Katri Linnas fall, Jöran Fagerlund skriver Föreläsningarna från bostadskonferensen uppe som filmer, Röda Lund skriver Direktrapport från Kairo: Lugnet före stormen, Stefan Bergmark skriver Dåligt förankrade politiker, Kaj Raving skriver Maudan – regeringens trotsiga hundvalp

Västvärldens hycklande makthavare - om folkupproret i Egypten

2011-02-01T15:47:00.002+01:00

Det är sannerligen historiska tider som vi nu kan bevittna live på Al Jazeera English. Mubarak har försökt att hänga sig kvar på makten, trots att folket tydligt visar dag för dag att den inte vill ha Mubarak kvar. Just nu när jag skriver detta rapporterar Al Jazeera att en gigantisk folkmassa på två miljoner har samlats på Befrielsens torg i Kairo, under något som kallas "miljonmarschen" och de säger att de inte kommer att lämna torget förrän Mubarak försvinner.

Men medan vi följer folkets kamp mot diktatorn Mubarak och deras krav på frihet, demokrati och bättre leverne, så fokuserar västvärldens makthavare i USA och EU på de ekonomiska konsekvenserna. Några har till och med yrkat på nödvändigheten av "stabilitet" i landet, en av dessa vår egna borgerliga utrikesminister Carl Bildt. En annan var Tony Blair, och det gemensamma är alltså att makthavarna här i väst är för en förändring i Egypten, men en stabil förändring. Vilket är höjden av cynism, när hundratal demonstranter dödats av polis och Mubarak skickat militären in mot sin egen befolkning. Vår borgerliga statsminister har till och med försökt förminska Sveriges vapenförsäljning till den Egyptiska diktaturen. Enligt Expressen försökte Fredrik Reinfeldt slingra sig vid en utfrågning om vapenexporten på ett skolbesök:

"Inför eleverna berättade Reinfeldt att den största delen av exporten [till Egypten] bestod av sensorer som används i minröjning och att en annan stor del var skyddsnät som sätts upp runt tält.

- Om jag är rätt informerad är det främst det som det handlar om, förklarade Reinfeldt för eleverna."

Enligt Expressen har dock Sverige sålt ammunition till Egypten. Minst två barn har skjutits ihjäl i demonstrationerna - kanske av svenska kulor.

Slavoj Žižek kritiserar västvärldens liberala makthavare för "hyckleri och cynism", och visst är det nästan obehagligt naket hur dessa makthavare ändrar inställning till frihet och demokrati när det passar ekonomiska intressen. Liberaler här i Sverige har gått ut och försökt misstänkliggöra det folkliga upproret som ett islamistiskt hot, exempelvis folkpartisten Fredrik Malm som försöker sprida oro över att vi inte kan veta vad muslimer kan tänkas göra om de får makten i Egypten. Žižek avslöjar denna liberala hyckleri och cynism ganska effektivt:

"The hypocrisy of western liberals is breathtaking: they publicly supported democracy, and now, when the people revolt against the tyrants on behalf of secular freedom and justice, not on behalf of religion, they are all deeply concerned. Why concern, why not joy that freedom is given a chance?"

PS: Frilansjournalisten Per Björklund på bloggen Från Kairo till världen rapporterar vidare hur arbetare i Egypten börjar ockupera sina fabriker (bland annat en textilfabrik i Helwan söder om Kairo), och förklarat dem "arbetarstyrda". En glädjande nyhet om folkupproret som en arbetarklassens revolt.

Intressant?
Bloggat: K&Å, Svensson
Media: DN, DN1, DN2, SVD1, AB1, AB2, AB3,SVD2
Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, folkuppror, uppror, revolt, folket, folk, miljonmarsch, Kairo, militären, Mubarak, diktator, dikatatur, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, liberaler, Tony Blair

Från Konfliktportalen.se: Lasse Franck skriver Björklund och pedofilerna, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 2, >> 907 skriver Tunis, Kairo, London, Aten – Uppror & Konstituerande kraft, Kaj Raving skriver Unket gammalt högerparti angriper unket gammalt högerparti, autonomak skriver Från think tank till tank think, domljuger skriver Att gå bortom status quo

Ingvar Kamprad är inte ond - han är kapitalist

2011-01-29T12:18:00.005+01:00

Uppdrag Gransknings reportage om Ikeas grundare/ägare Ingvar Kamprad har uppmärksammats på olika vis. Den sorgeliga reaktionen har varit en sårad och ilsken reaktion gentemot de grävande journalisterna i programmet - som har mage att "attackera" en älskad landsfader. Det är en väntad reaktion från vissa, då maktpersoner alltid har sina villiga vapendragare.

En annan reaktion har varit den som försöker stämpla Ingvar Kamprad som en ond och korrumperad människa. Som om Ikeas skattesmitande skulle grundas i en individs bristande moral. Givetvis förhåller det sig inte så, utan Kamprad och andra maktpersoner i Ikeas styrelse agerar efter sedvanliga ekonomiska lagar inom det kapitalistiska systemet. Profitmaximering är en fråga om liv och död för företag. Huruvida det är lagligt, eller moraliskt gentemot oss skattebetalare betyder faktiskt ingenting vad gäller just det ekonomiska system vi lever i för tillfället. Det är bara att ta miljöförstöring som exempel för att få en att förstå kapitalisters motsägelsefulla men fullt logiska agerande, när kapitalister genom miljöförstöring hindrar sitt egenintresse att leva i en bra miljö.

Det gäller alltså att försöka applicera en strukturell analys på hur kapitalister agerar, det var det som Karl Marx erbjöd oss med sin metod/teori så att vi socialister slapp argumentera vår kritik mot klassamhället utifrån moraliska argument. Det är kapitalismen som gör människor till skattesmitare, osolidariska och själviska personer - inte tvärtom.

Intressant?
Bloggat: Svensson
Media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7, AV1, AVI2, AVI3, AVI4, AVI5, FET, RT1, RT2, RT3, RT4, ST, VA1, VA2, E24

Läs även andra bloggares åsikter om Ingvar Kamprad, Ikea, SVT, Uppdrag Granskning, skatt, skattesmitare, profit, kapitalist, kapitalism, profitmaximering, moral, moralism, individ, ekonomisk system, struktur

Regimen i Egypten slår tillbaka - men folkupproret fortsätter!

2011-01-28T14:00:00.007+01:00

Idag är det viktigt för omvärlden att uppmärksamma vad som sker i Egypten av många skäl, men det viktigaste är att de massprotesterna som har skett denna vecka sedan tisdagen och som fortsätter även idag allt mer försöks kväsas av regimens polismakt - bland annat idag när regimen stängt ner internet och sms- & telekommunikation.

Trots denna blackout som regimen utförde i desperat vilja att dämpa folks möjlighet att kommunicera information om eventuella protester och demonstrationer, så läcker det hela tiden ut information om vad som händer.

Enligt Guardians liveuppdatering så skrev folk på twitter att en folkmassa på 40 000 stormade det styrande partiets huvudkontor i Mansoura, även huvudkontoret i Ismailia skall ha stormats av folkmassa. Kristna egyptier har gått ut och uppmanat till att skydda sina muslimska bröder vid fredagsbönen om polisen skulle attackera.

Egyptisk polis skall ha krossat utrustning för CNN-journalister, och åtminstone två franska journalister har arresterats. Det kommer också rapporter om hur poliser agerar gentemot protesterna. När omkring 600 människor gick ut ur moskén i östra Alexandria med banderoller och ropade "Vi är fredliga! Vi är fredliga!" attackerade polisen med tårgas och gummikulor. Det resulterade i en timmes stenkastning varpå polisen började dras tillbaka, tills det kom ännu en massiv folkmassa från andra hållet med händerna uppsträckta ropande "Vi är fredliga!" och blockerade polisen så att de inte kunde röra sig. När polisen fick slut på tårgasbehållare bad de demonstranterna att sluta, och demonstranterna sa till dem att de skulle följa med dem i protesterna. Enligt Peter Bouckaert, från Human Rights Watch, så har polisen i Alexandria nu gett upp kampen mot demonstranterna, och de hjälper nu poliserna med vatten och vinäger för att lindra mot tårgasen.

Jack Shenker rapporterar från Kairo även hur fler poliser bytt sida och gått över till demonstranterna. En polis skall ha lämnat sin tårgasbehållare för att signalera till de som protesterade att han var på deras sida. Shenker frågade en journalist om regimen kommer att falla, och han fick svaret: "Den är redan på fall, det går inte att stoppa".

Polisen i Suez blev övermannad på några minuter av en folkmassa, som också stormade och tog över polisstation i Port City och släppte arresterade demonstranter. Några armerade polisbilar hade också satts i brand. Demonstranter har tagit full kontroll över det centrala torget i Suez, dock skall minst en demonstrant ha dödats. Enligt Reuters skrek en av demonstranterna: "They have killed my brother" medan andra bar på kroppen.

Två soldater kommer att åtalas för att ha vägrat skjuta skarpa skott mot demonstranter. Idag på morgonen rapporteras det att polisen utfört massarresteringar i folks hem, och skall ha arresterat nästa alla ledare i det Muslimska broderskapet. Polis skall också ha agerat provokatörer genom att hälla bensin på bilar och torg för att tända eld på dem.

För en timme sedan rapporteras det att demonstranter har helt tagit över Befrielsens torg i centrala Kairo, polisen skall ha flytt därifrån och en äldre kvinna skall ha dödats av polis, och två polisbilar är i brand. Demonstranter skall nu ha full kontroll över stadscentra i diktatorns hemstad AlMonoufia, utan polisnärvaro. 50 000 människor demonstrerar just nu i staden Mahalla där polisstationen Bander har brunnit ner, och tusentals demonstrerar vid Kairos pyramidområde Alharam.

Att just polisstationer stormas i massprotesterna är inte så konstigt, inte nog med att polisen mördar och misshandlar demonstranter just nu, utan egyptier har utsatts för tortyr under en längre period i polisstationer. Wikileaks avslöjar nu också om polisvåld i Egypten.

Fortsätt att följa liveuppdateringarna på Guardian, Aljazeera,elshaheeed, och Dagens Nyheter.

Intressant?
Bloggat: Tidigare, Clarté, Annarkia, SKP, K&Å, Röda Lund
Media: SVT-Debatt, SvD1, EX, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, SVD6

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Mubarak, demonstration, revolt, uppror, polis, polisvåld, internet, protester, Kaori, Suez, Alexandria, folkmassa, folkuppror

Uppror i Egypten - den tunisiska revolten sprider sig

2011-01-25T20:42:00.005+01:00

Idag rapporteras det i medierna och på de sociala medierna (framför allt på twitter där det nu rapporteras från att en demonstrant dödats och hundratals skadats av polis) om de massprotester som sker överallt i Egypten (utanför högsta domstolen i Kairo, i industristaden Mahalla el-Kubra, i Alexandria, al-Mansoura i Nildeltat och i de andra större städerna i landet) - inspirerade av det folkliga upproret i grannlandet Tunisien. Liksom i Tunisien är folk i Egypten och annorstädes i området trötta på sina diktaturer och strävar efter frihet och bättre levnadsförhållande. Att större delen av egyptierna lever på mindre än 2 dollar om dagen, och att landet i praktiken styrs av en diktator (president Hosni Mubarak sedan år 1981) kanske får sitt slut.

Att se bilder och filmer (på facebook) över tusentals efter tusentals av egyptier, som tillsammans trotsar riskerna av påföljder från regeringen och dess polisiära beskyddare, är något av det vackraste vi nu kan beskåda. Inte bara unga folk tar till protesterna på gatan, utan det rapporteras om att äldre kvinnor kastar köksredskap från balkonger på poliserna nere på gatorna. Ett tecken på det breda missnöjet mot den sittande regeringen i landet, och den förtryckande polismakten.

Enligt Aljazeera har det rapporterats att det dött två civila människor och en polis hittills i protesterna, som verkar eskalera:

"The two civilians died in the eastern city of Suez, according to the Reuters news agency. The report did not detail how or when they died.

Meanwhile, in Cairo, a police officer died in the capital's biggest protest - held in Tahrir Square in the city centre - state television reported.

Thousands of Egyptians took to the streets on Tuesday in what were reportedly the largest demonstrations in years, and which they explicitly tied to the successful uprising in nearby Tunisia."

De egyptiska massprotesterna idag tisdagen den 25 januari kallas av egyptierna "vredens dag" för att visa sin motvilja gentemot diktaturen. Tidigare stora demonstrationer har snabbt skingrats och gatorna har blivit tomma just p.g.a. Egyptens bristande friheter vad gäller friheten och rätten till att demonstrera. I Egypten är det exempelvis av vikt att få till så kallade lagliga demonstrationer, har folk inte fått tillåtelse att demonstrera får polis och militär gripa dem.

Märk väl på vilket sätt dessa bristande demokratiska fri- och rättigheter kommit upp i debatt här i Sverige. När vänsterdemonstrationer förts här i Sverige har diverse högerdebattörer och journalister påtalat dem som "olagliga" då de inte anmält till polisen för att hålla protesten eller demonstrationen. Det tyder på att våra egna demokratiska fri- och rättigheter inte är given, utan något som ständigt får kämpas för och försvaras gentemot maktens krafter.

Men nu har polisen i Egypten svårare att hålla gatorna och torgen tomma, då folket gemensamt inspirerats av folket i Tunisien som lyckades få sin diktator på fall. Det är som den 23 årige Mamdouh Khayrat säger till Aljazeera: "Vi vill ha en regering som fungerar, vi vill att Mubarak avgår, vi vill inte leva under detta förtryck längre [...] Nog är nog, saker måste förändras, och om Tunisien kan göra det, varför kan inte vi?". Att protesterna eskalerar istället för att minska tyder på att folket helt enkelt nått gränsen för att avskräckas med polisvåld och arresteringar.

Det rapporteras nu av den utmärkta bloggen "Från Kairo till världen" att poliser har attackerat journalister, och att säkerhetspolisen skall ha arresterats en Aljazeera-journalist. Samtidigt som flera regimkritiska hemsidor har blockerats, däribland den oberoende liberala tidningen al-Dostor. Ändå fortsätter folket protestera, vilket Cecilia Uddén rapporterar i Sveriges Radio, att 15 000 protesterar i centrala Kairo, där tusentals belägrade Befrielsens torg (Midan Tahrir) i centrala Kairo ikväll, se bild här nedan:

Att de Egyptiska massprotesterna, trots att det är mer religiösa anhängare som deltar än i det mer sekulära Tunisien, så visar organisatörerna enligt Aljazeera att protesterna handlar om likadana progressiva och folkliga protester som i Tunisien. Nämligen protester mot arbetslöshet, korruption och fattigdom. Men även karaktäristiskt för Egypten också mot polisvåld och tortyr. Det är sannerligen något att ta tillvara på - att detta är en legitim och folklig massprotest mot Egyptens diktatur. Måtte nu folkets hedersamma uppoffring även bringa lycka i Egypten! Och må även den immanenta mänskliga viljan till frihet sprida sig till fler grannländer.

Intressant?
Media: DN, Dagen, SvD1, SvD2, SvD3, GP1,GP2, HD, DN2
Bloggat: Röda Malmö, K&Å
Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Tunisien, uppror, revolt, folk, massdemonstrationer, massprotest, demonstrationer, Kairo, polis, militär, diktatur, polisvåld, frihet

Poeme Electronique

2011-01-22T15:06:00.002+01:00

AnnaLogue på discogs.com:"POEME ELECTRONIQUE was Dave Hewson (synthesisers, production), Sharon Abbott (lyrics, lead and backing vocals), Julie Ruler (backing vocals) and Les Hewson (bass), formed in 1980 by Dave Hewson in South London, UK, in 1980. Dave was studying music and as a rare kind of student species he had a deep fascination for New Wave and electronic music thus also playing and recording electronic music ever since"

Maria Rankkas reaktionära fantasivärld

2011-01-20T20:55:00.004+01:00

VD:n för Stockholms Handelskammare, Maria Rankka, ger oss läsare en inblick i sin komplexa verklighetsuppfattning i dagens Svenska Dagbladet. Det handlar om arbetarrörelsen, och fackföreningars klasskamp i synnerhet - men också om demokratisyn och förmågan att uppfatta förövare som offer och offer som förövare.

Maria Rankka är arg. Hon gillar inte syndikalisterna. Hon är så arg att hon vräker den pågående arbetsmarknadskonflikten på dess huvud. De avskedade städarna som pressades med ultimatum från Berns att lämna fackföreningen SAC, och som fick hotbrev hem till sig och hotades med stämning istället för förhandling - det är tydligen inte de som blivit utpressade och hotade. Nej, enligt Rankka är det stackars arbetsgivaren Yvonne Sörensen Björud på Berns som blivit utsatt för hot och utpressning.

Mobbaren blev till sin antites i Rankkas värld.

Sedvanlig praxis på arbetsmarknaden; som exempelvis blockad, och förhandling om utköp istället för återanställning förvandlas till något groteskt i Rankkas fantasivärld. Och det i sig är allvarliga bristande kunskaper i hur vårt samhälle fungerar, där fackföreningar är en viktig demokratisk ingrediens för att skydda den svage mot den starke. Som Svensson påpekar så finns fackföreningar för att hjälpa de svaga att bli starkare i ett samhälle som tenderar få grupper av människor som av olika anledningar är starkare än andra.

Fackföreningar hjälper arbetare att gemensamt kräva rättigheter och bättre villkor gentemot arbetsgivaren. Så är fallet också med SAC:s blockad av Berns. SAC använder metoder som är förenliga med praxis på den svenska arbetsmarknaden, men Rankka tror att metoderna "inte har med den svenska arbetsmarknadsmodellen att göra". SAC:s utköpskrav ligger till och med under Arbetsdomstolens praxis för utköp, och det är de berörda arbetarna själva som beslutar om sina krav, metoder och den slutliga uppgörelsen. Inget märkligt med det.

Även om vi hade en praxismodell, eller lagar som reglerade vad fackföreningar inte får göra för att kämpa för bättre villkor, lön och inflytande - så förhåller det sig så att folket ändå har rätten på sin sida att kämpa. Svensson gör en utmärkt liknelse till Tunisien där folket kämpade för frihet och förbättrad levnadsstandard trots att det bröt mot lagen i landet. Nu bryter ju inte SAC mot varken lagen eller mot sedvanlig praxis på arbetsmarknaden - trots Rankkas försök att hävda motsatsen.

Rankkas skadeglädje över att Svenska Pen nu beslutat att ändå dela ut Bernspriset på Berns visar på ett synnerligt förakt för de svaga i samhället. Svenska Pens beslut att ändå ha prisutdelningen på Berns handlade ändå inte om att Berns inte skulle ha utnyttjat papperslösa arbetare. Motivationen var istället att Berns inte utnyttjat några papperslösa sedan år 2007. Men i Rankkas fantasivärld var motiveringen naturligtvis något helt annat än den verkligen var...

Även om Rankka, eller andra starka krafter i samhället, skulle försöka förhindra folk att förbättra sin levnadsstandard, arbetsmiljö, lön och villkor så har alltså folk fortfarande rätt att kämpa för detta. Det må vara genom vanliga metoder som SAC använder (förhandlingar, anmälningar till AD, strejker och blockader), eller nationell revolt som den i Tunisien. Kampen för arbetares och folks frihet och förbättrade villkor fortsätter.

Tidigare om SAC och Berns:
Lögn-propagandan mot SAC:s blockad av Berns
SAC:s blockad av Berns avslöjar LO:s svaga punkt
Polisen inskränker på fackliga rättigheter
(S) kritiserar Ullman och liberalerna skräckpropagerar
SAC briljerar i replik

Intressant?
Bloggat: SKP
Media: SvD, SvD2
Läs även andra bloggares åsikter om Syndikalisterna, Berns, SAC, utpressning, hot, Maria Rankka, strejk, blockad, arbetsmarknad, fackförening, fantasivärld, reaktionär, svaghetsförakt, frihet, arbetsvillkor

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats, Jöran Fagerlund skriver Fyra motioner till distriktsårskonferensen antagna på Vänsterpartiet Angereds medlemsmöte

Dödgrävaren Niklas Nordström skäms inte

2011-01-19T18:11:00.008+01:00

Det var förra året den 17:e december som Aftonbladet gjorde sitt stora avslöjande om att en grupp Socialdemokratiska politiker köpts av Svenskt Näringsliv genom PR-företaget Prime, för att lobba för en högerpolitisk vridning av partiet. Avslöjandet som nu blev kallad "Primegate" resulterade i en storm av kritik, och även uppmaningar till medlemsuteslutningar. Av någon märklig anledning har det ännu inte resulterat i några uteslutningar - vilket tyder på att entristerna delvis lyckats med sin ideologiska lobbning.

Att ledningen i partiet varit influerad av Svenskt Näringslivets ideologiska intressen stod sedan klart när Mona Sahlin hade sitt tal vid förtroenderådet. Alliansens högerpolitik var egentligen Sahlins personliga åsikter, hon talade om hur arbetslinjen var bra, att A-kassans nivå bör vara hög från en början men snabbt sänkas för att skapa incitament för att arbetslösa skall skaffa sig jobb("nedtrappning av ersättningarna" som hon formulerade det). Arbete skall vara en skyldighet konstaterade hon, och det skall "löna sig att arbeta". Inte undra på att Socialdemokratin inte fick den opinionsstöd de önskade när deras egna politiker inte trodde på sin politik - utan i hemlighet trodde på Alliansens.

En av centralfigurerna kring Primegate-skanadalen är Niklas Nordström, som nu i sin krönika i Göteborgs Posten stolt förklarar att han inte skäms för att vilja: "stärka kontakterna mellan näringslivet och socialdemokratiska företrädare". Och varför ska han egentligen skämmas? Det är ju fortfarande det socialdemokratiska partiet som tillåter honom och de andra entristerna fortsätta som medlemmar i partiet. Det är partiet och dess ledning som bör skämmas som inte har petat Nordström direkt efter Primegate-skandalens avslöjande.

Nordström fyller naturligtvis en funktion i partiet som gillas av partiledningen. Under den orwellska täckmanteln "ekonomisk tillväxt" kan Nordström göra underverk, som att hjälpa partitoppens fortsatta nyliberala vridning av partiet. Enligt Nordström: "behöver [vi] en arbetsmarknad som är bland de mest flexibla och dynamiska i hela världen", och "vi behöver ett skattesystem som gör det attraktivt att investera, äga och driva företag, att arbeta och att utbilda sig". Känn på orden. Flexibel. Dynamisk. Och företagsvänligt skattesystem! Ack! så drypande positiva termer, som döljer en agenda där flexibilitet och dynamik menas på näringslivets villkor.

Om Svenskt Näringsliv lyckas slutgiltigt förvandla det Socialdemokratiska partiet till ett nyliberalt högerparti genom lobbyister som Nordström, ja då har Svenskt Näringsliv lyckats med sitt största historiska drag i klasskampen. Enda sättet för arbetarrörelsen att överleva som en legitim företrädare för arbetarklassen är då att bryta sitt förhållande med det Socialdemokratiska partiet. Och det vore partiets slutgiltiga död.

Aftonbladets krönikör Lena Mellin, som märkligt nog gjorde sitt bästa under valrörelsen för att underminera det rödgröna samarbetet, har varit den som offentligt gått ut och försvarat Niklas Nordströms förhållande med Svenskt Näringsliv. Enligt Mellin skulle det bara handla om att Nordström: "bara försökt påverka sitt parti i en mer tillväxtvänlig riktning". Där har vi det mystiska begreppet "tillväxt" igen. Med det kan man skapa underverk, som att försöka få det Socialdemokratiska partiet att bli ett tillväxtfientligt parti, och därav få Svenskt Näringslivs önskan om sänkta skatter och "flexibel" och "dynamisk" arbetsmarknad att bli den enda rätta vägen för ett parti, eller som Nordström formulerar det i sin krönika: "det finns nu bara en rörelseriktning: framåt".

Som tur är finns det ett antal Socialdemokrater som kritiserar Mellins och Nordströms märkliga försök att dölja sin egen ekonomisk-politiska agenda. En av dessa är Lena Sommestad som skriver:

"Här finns [i Prime]målet att omvandla den svenska sjukvårdssektorn, som inom landstingen drivs enligt non-profit principer, till en vinstdrivande marknad för Svenskt Näringslivs medlemmar. Frågan måste ställas hur stora ekonomiska resurser som Svenskt Näringsliv pumpar in i svensk politik för att svenska politiker ska bejaka detta systemskifte. Svenska journalister som Lena Mellin borde fråga sig vad det betyder för svensk politik att alltfler företag blir beroende av politiska beslut för sin verksamhet och därmed har allt större skäl att betala enskilda politiker för att driva sina frågor."

Att det socialdemokratiska partiet vridit åt höger de senaste årtiondena har inte bara sett iom en livligare intern kritik från de politiska gräsrötterna, utan även från den politiska högern. Mona Sahlin hyllades av den politiska högern under sin sista partiledardebatt. Högern uttryckte sorg över att det socialdemokratiska partiet nu kommer att förlora en partiledare som står för "förnyelse" (nyspråk för ekonomisk högerpolitik).

Intressant?
Bloggat: HBT-sossen, Alliansfritt, Badlands Hyena, Kerstin Berminge, Rebella unga S-kvinnor, Röda Berget, Martin Moberg, Jämlikhetsanden
Media: ETC, Makthavare1, Makthavare2, Makthavare3, AB1, AB2
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokratin, socialdemokratiska partiet, Niklas Nordström, arbetarrörelsen, arbetarklassen, Svenskt Näringsliv, tillväxt, retorik, nyspråk, lobby, Prime, Primegate

Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver We’ll sing the songs to fan the flames of discontent, Feline Flodin skriver Del 2: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka, Kaj Raving skriver Knarka ansvarsfullt – rök heroin istället för att injicera, kritiskkultur skriver Frasier gillar kvinnounderkläder – So what?!, Jöran Fagerlund skriver Bra diskussioner om personligt ansvar för miljöarbetet på studiecirkel för nya medlemmar, Röda Lund skriver Solidarité avec le peuple de la Tunisie et l’Algérie

Vad betyder revolten i Tunisien?

2011-01-16T16:29:00.004+01:00

Det finns så klart en anledning till varför media här i Sverige varit tillsynes omedvetna kring vad som hänt och händer för tillfället i Tunisien, ett arabland vars folk successivt misshandlats av en väststödd nyliberal politik. Ja, så enkelt, men ack så svår är situationen.

För när ett folkligt uppror mot arbetslöshet, skyhöga matpriser, korruption, och yttrandefrihet tar plats i ett land som inte gillas eller stöds av västeuropa och USA då finns det inte nog med utrymme för våra journalister och reportrar att upplysa oss medborgare i väst. Det handlar om simpelt egenintresse, makthavarna här i väst stödde president Ben Alis regim helhjärtat, särskilt den forna kolonialmakten Frankrike (som erbjöd att hjälpa till att kväsa revolten med fransk kravallpolis). Nå, vem är då Ben Ali? Demokratisk vald president, eller diktator? Ben Alis regim ansågs vara ett föredöme för frälsta nyliberaler och som en allierad i kampen mot "islamister".

Ur ett borgerligt formellt demokratiskt perspektiv var naturligtvis Ben Ali en demokratisk president, han hade formellt valts till president. Men verkligheten har aldrig varit formell, även om borgare agerar som det. I verkligheten är förutsättningarna för en verklig opposition små, och därav har Ali suttit vid makten i landet sedan 23 år, i samma parti som haft makten sedan frigörelsen från den franska kolonialiseringen 1956. Reellt var Ben Ali en diktator, lika mycket som Vitrysslands president Lukasjenko, med skillnaden att väst gav Ali sitt stöd.

Det intressanta med denna folkrevolt är dock precis det som islamofobiska debattörer och högerextrema politiker inte hade kunnat föreställa sig, nämligen ett uppror i ett Arabland som inte leds av religiösa krafter. Enligt Rasmus Fleischer så verkar inte revolten ha någon definitiv ledare eller ledare för tillfället. Ändå pekar Fleischer på vissa nyckelpersoner/organisationer som spelat en betydande roll, exempelvis Tunisiens egna Piratparti, och det olagliga hoxaitiska (albansk maoism) partiet The Tunisian Workers' Communist Party (PCOT).

Liksom Rasmus Fleischer påpekar är det viktigt att inte förminska det Tunisiska upproret till att handla om annat än just Tunisien. Några exempel på felsteg är när det talas om upproret som en "Wikileaks-revolution" eller "twitter-revolution". Rasmus Fleischer citerar två kommentatorer som kritiserar detta sätt att glorifiera de sociala medierna:

"Twitter revolution narratives are popular because rather than being about Tunisia, they are often really about ourselves. When we glorify the role of social media we are partly glorifying ourselves."(Luke Allnutt)

"any attempt to credit a massive political shift to a single factor – technological, economic, or otherwise – is simply untrue. Tunisians took to the streets due to decades of frustration, not in reaction to a WikiLeaks cable, a denial-of-service attack, or a Facebook update."(Ethan Zuckerman)

Inte nog med att det genuint folkliga upproret lyckats få diktatorn Ben Ali på landsflykt och exilpolitiker på vägen hem, så är det också positivt att upproret fått en del av militären på sin sida. Dessutom verkar upproret ha spridit sig i regionen till andra länder som Libyen, Jordanien och Egypten med liknande problem där en hierarkisk maktstruktur förtrycker sin befolkning.

PS: Viktigt är det att försöka upprätthålla en skillnad mellan vad en revolution och vad ett uppror/revolt innebär för ett samhälle. En revolution kräver mer av en grundläggande samhällsförändring. En borgerlig diktatur, och en borgerlig demokrati har viktiga kvalitativa skillnader, men det är inte en grundläggande skillnad. Det är inte ett helt nytt samhälle. Därav är det tragiskt med de mediahypade titlarna som jasminrevolutionen o.s.v. Låt den tunisiska revolten vara det den är, en genuin folklig revolt gentemot ojämlikhet och bristande friheter.

Intressant?
Media: Motkraft, SvD1, DN1, DN2, SvD2, SvD3, AB, EX
Bloggat:Moberg, Annarkia, Kulturbloggen, Röda Malmö, Jinge, Rasmus Fleischer
Läs även andra bloggares åsikter om Tunisien, twitter, wikileaks, uppror, revolt, jasminrevolutionen, revolution, folk, arbetslöshet, nyliberalism, ekonomi, matpris, Ben Ali, diktator, diktatur, demokrati, borgerlig demokrati, EU, piratpartiet

LOKE - KULTUR & POLITIK

SIFO: (V)änsterpolitik lockar väljare från de borgerliga partierna

Arbetarrörelsen behöver organisering och en ideologisk debatt

Wikileaks tar nu över lansen i kriget mot de manshatande väderkvarnarna

Anonymous Sweden och SCUM-manifestet

Reflektioner om Socialistiskt Forum: Det goda samtalet och de intellektuellas ansvar

Varför ska vård & omsorg inte drivas av privata företag?

Zombie-liberalismens fortvandring i privatiseringens konsekvenser

När kapitalismen tog död på demokratin

Occupy-rörelsen - "kapitalism är också en diktator"

En aktuell intervju med Immanuel Wallerstein om kapitalismens kris

Bemanningsbranschens "vi kallar oss"-kampanj blev ett fiasko

Hon som förändrade min syn på hundar

Jerzy Kosinski - The Painted Bird

Frida Kahlo och Diego Rivera ställs ut i Göteborg

Vulgärt hat mot vänstern ett hot mot yttrandefriheten

Fackförbundet utan vision

Kandidaterna svarar Staffan Norberg (V)

Staffan Norbergs kritik mot (V) efterlängtat och frånstötande

Massans explosiva uppror i London - ett tecken på en global ordning i ständig kris

Det intellektuella haveriet angående terrorattentaten mot den norska arbetarrörelsen

USA:s hemliga fängelser i Somalia

Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC-Syndikalisterna

Jimmy Åkessons fascistiska tal i Almedalen - "vi varken är vänster eller höger"

Efterlängtat tal i Almedalen av Juholt - som skrämmer hedern ur högern

Vad hände med den intellektuella hederligheten?

Marxistiska reflektioner om Lars von Triers film Antichrist

Den förhatliga ungdomen - och det apologetiska köttberget

Folkpartist hyllar nazistisk attack mot förtroendevalda

När Beatles krossade stalinismen

Moderaterna - den pinsamt förljugna borgerligheten

Uppropet som avslöjade apologeterna

Reaktionärernas tidsålder

Om surrogatmödrafrågan

Intressanta analyser om Libyen - vad tycker vänstern?

Björklund har rätt om vikten av lärarledd undervisning - men fel om katederundervisning

Favorit i repris - Jag som "trotskistisk viktigpetter i det sionistiska drevet"

Dagens bild 11/3-2011 - Meningsfylld meningslös kreativitet

Arena vs. Axess - en pennfäktning om samtiden

Dagens bild 2/3-2011

Stödet till diktatorn Khaddafi från Chavez är förkastligt

Dagens bild 28/2-2011

Olof Palme som zombie

Blaze Starr á la The﻿ Groupies

Lars Vilks personangrepp på Andreas Malm och SVT-Debatts haveri

Kissie - naziklibbor och döda kadaver

Censur och yttrandefrihet - och den blinde liberalen

Den undermåliga utvärderingen av sexköpslagen

Västvärldens hycklande makthavare - om folkupproret i Egypten

Ingvar Kamprad är inte ond - han är kapitalist

Regimen i Egypten slår tillbaka - men folkupproret fortsätter!

Uppror i Egypten - den tunisiska revolten sprider sig

Poeme Electronique

Maria Rankkas reaktionära fantasivärld

Dödgrävaren Niklas Nordström skäms inte

Vad betyder revolten i Tunisien?

Blaze Starr á la The Groupies